Tom Lundin

Namn: Tom Lundin
Professor: katastrofpsykiatri (2007–2012)

Född: 12 december 1944
Föräldrar: Sven och Stina-Cajsa Lundin (född Broström)
Gift med: Ann-Mari Lundin (född Alfredson)
Barn: Jens (1970–1992), Guri (född 1972), Erika (född1979)

Curriculum vitae

Medicine licensiat och legitimerad läkare (1971)
Specialist i allmänpsykiatri (1976)
Medicine Doktor. (1982)
Docent i psykiatri särskilt katastrofpsykiatri (1992)
Adj. professor (2007-03-01)
Programdirektör och chef vid Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri (2002–2012)
Överläkare vid psykiatriska kliniken, Akademiska sjukhuset (deltid)
Huvud- eller delförfattare i drygt 140 publikationer.

Uppdrag

Ett flertal uppdrag som fakultetsopponent i Norge och Sverige inom det psyko-traumatologiska forskningsområdet.
Ordförande i den vetenskapliga kommittén för ”Fourth International Conference on Grief and Bereavement in Contemporary Society”, Stockholm 12–16 juni 1994.
President för kongressen och ordförande i vetenskapliga kommittén för ”Ninth European Conference on Traumatic Stress – ECOTS”, Stockholm juni 2005.

Biografi

Min första anställning vid Akademiska sjukhuset (UAS) var hösten 1963 som extra respiratorvakt under grundutbildningens första termin. Hela läkarutbildningen fullgjordes vid Uppsala universitet. Den första anställningen vid psykiatriska kliniken, UAS, varade tre månader våren 1970. Därefter anställd med kortare avbrott från mars 1972 till december 1990.

I början av denna period var sjukhuset fortfarande statligt och den dåvarande klinikchefen och professorn i psykiatri, Torsten S:son Frey, ansåg det vara en självklarhet att underläkarens arbete skulle bestå av tre delar: klinisk verksamhet, undervisning och forskning.

Åren 1991–1992 var jag överläkare i psykiatri, särskilt katastrofpsykiatri vid Universitetsjukhuset i Linköping, samt 1993–1997 överläkare vid Solna-Sundbybergs psykiatriska sektorklinik samt ansvarig för PTSD-enheten (National Center for PTSD). Jag anställdes därefter vid Akademiska sjukhuset och blev därmed knuten till Uppsala universitet.

Min forskning startade hösten 1977 med en tvärvetenskaplig forskarutbildningskurs i vetenskapsteori. Den hade ett mycket brett fokus med deltagare från flera olika fakulteter. Man fick lära sig mycket om olika sätt för kunskapens tillväxt. Med utgångspunkt från kunskaperna om den traumatiska psykiska krisen kom frågan om det psykiska traumats påverkan på den psykiska hälsan att bli en central fråga för mig som ung underläkare vid Akademiska sjukhusets psykiatriska klinik. Mitt första vetenskapliga arbete publicerades i Läkartidningen 1978 (volym 75:228-32) och beskrev och analyserade ett års verksamhet vid en psykiatrisk intagningsavdelning.

Mitt forskningsintresse uppmuntrades varmt av den dåvarande professorn, Björn-Erik Roos. Mitt ämne för avhandlingsarbetet kom att bli ”Sorg och sorgereaktioner. En studie av vuxnas reaktioner efter plötsliga och oväntade dödsfall”. Detta blev också titeln på den monografi, som kom att bli min avhandling våren 1982. Björn-Erik Roos påpekade emellertid att jag måste se till att skaffa mig en huvudhandledare med kunskaper inom området. Det var naturligt att tillfråga Johan Cullberg, som också tog på sig detta uppdrag. För säkerhets skull ville jag ha några bihandledare, professorn i socialmedicin, Björn Smedby, professorn i medicinsk statistik, Adam Taube samt docenten i psykologi och psykoanalytikern Karin Gyllensköld.

Under arbetets gång inträffade en katastrofartad hotellbrand i Borås, den 10 juni 1978. En del drabbade anhöriga kom att inkluderas i min prospektiva intervjuundersökning. Samtidigt väcktes det katastrofmedicinska intresset med intervjuuppföljningar av såväl överlevande ungdomar efter branden som räddnings- och sjukvårdspersonal, som hade kommit i nära kontakt med direkt drabbade.

Jag kom i kontakt med professorn i katastrofmedicin/kirurgi. Sten Lennquist, som blev en nära samarbetspartner när det gällde utbildning under många år. Redan 1979 träffade jag kollegan och sedermera professorn i katastrofpsykiatri i Oslo, Lars Weisæth. Förutom undervisning och fortbildning har vi under åren följt den vetenskapliga utvecklingen i våra grannländer och bidragit akademiskt med sakkunnigbedömningar och opponentskap.

Två andra kollegor som betytt mycket för min akademiska utveckling är professorn Beverly Raphael, Australien samt framlidne kollegan och vännen docent Ulf Otto. I samarbete med den senare genomförde jag försvarspsykiatrisk forskning (inkluderande effekter av gisslantagning), som resulterat i ett antal vetenskapliga publikationer. Riktlinjer för forskningsverksamhet inom området utvecklades i samarbete med Lars Weisæth och Beverly Raphael: ”A research method for the study of psychological and psychiatric aspects of disaster.”, publicerad 1989 som ett supplement till Acta Psychiatica Scandinavica.

Att det dröjde elva år efter disputationen innan man vid Universitetssjukhuset i Linköping, utnämnde mig till docent, berodde på en förhållandevis låg grad av vetenskaplig produktivitet under tidsperioden 1982–1993. Under dessa år hade jag verksamhetsfokus på universitetets tredje uppgift; att brett sprida forskningsbaserad kunskap. Detta skedde genom extern undervisning vid flera lärosäten samt i Socialstyrelsen och (tidigare) Räddningsverkets regi samt i utredningar, KAMEDO-rapporter och läroböcker, främst kan nämnas läroboken ”Psykotraumatologi”, vars första upplaga kom ut 2001, följd av en ny upplaga, 2010. Det kliniska omhändertagandet och uppföljningarna efter den svåra bussolyckan i Måbødalen 1978 medförde ett uppdrag från Socialstyrelsen att tillsammans med några kollegor utarbeta Allmänna Råd för ”Psykiskt och socialt omhändertagande vid katastrofer”, 1991. I detta arbete påpekades vikten av att akutsjukhusen inrättade särskilda ledningsgrupper för denna aspekt av katastrofarbetet, PKL-grupper.

Forskningsprofilen kom därefter att under ett par decennier vara inriktad på de psykiatriska effekterna av att exponeras för ett kraftigt trauma, företrädesvis i samband med stora olyckor och katastrofer och då särskilt förekomsten av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD.

Den svåra fartygsolyckan, då M/S Estonia förliste 1994, kom förutom ett antal vetenskapliga uppföljningar att resultera i SOU-rekommendationer om inrättandet av ett nationellt kunskapscentrum för katastrofpsykiatri, vilket upprättades 2002 (KcKP) i samverkan mellan Akademiska sjukhuset och Uppsala universitet – och på uppdrag av Socialstyrelsen. Vid detta center kom ett flertal uppföljningsstudier av drabbade vid tsunamikatastrofen i december 2004 att genomföras. Ett nära samarbete utvecklades under denna tid med forskargrupper vid Oslo universitet. Docenterna Per-Olof Michel och Filip Arnberg liksom med. dr. Kerstin Bergh Johannesson har genomfört dessa vetenskapliga studier.

Redan 1985 vaknade mitt universitetshistoriska forskningsintresse. Detta resulterade i artikeln ”Den akademiska psykiatriutbildningen i Uppsala och tillblivelsen av universitetskliniken vid Akademiska sjukhuset”, publicerad inom ramen för ”Svensk akademisk psykiatri 125 år” i Nordisk Psykiatrisk Tidskrift, volym 39: 345-49.

Denna parallella forskningslinje har medfört ett tiotal populärvetenskapliga arbeten, bl.a. boken ”Guds åker vid Ulleråker”, som handlar om Sveriges hospitalskyrkogårdar, främst den vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala.

Psykiatrins historia

Se Psykiatrins historia, en föreläsning med Tom Lundin.