Håkan Aldskogius

Namn: Håkan Aldskogius
Professor: medicinsk strukturbiologi, 1995–2010

Född: 7 mars 1943, Uppsala
Föräldrar: Rudolf Aldskogius, Rosa Aldskogius (född Sundberg)
Gift med: Elena Kozlova, professor i regenerativ neurobiologi, Uppsala universitet
Barn: Malin (f. 1969) och Olof (f. 1973)

Curriculum vitae

Prefekt institutionen för neurovetenskap
Läkarexamen 1971, Uppsala universitet
Legitimerad läkare 1971
Med dr i anatomi 1974, docent i anatomi 1976, båda Karolinska institutet
Fogarty Research Fellow, Albany Medical College, Albany, NY, 1977-78
E.o. docent i anatomi 1976-84, universitetslektor i anatomi 1984-1995, båda Karolinska institutet

Biografi

Det kändes som en stor förmån att efter 25 år återkomma som forskare till min födelsestad och den geografiska startpunkten för min forsknings- och undervisningsverksamhet. Vid min emigration från Uppsala 1970 hade undervisningen i anatomi vid BMC börjat knappt två år tidigare, men min spirande forskarutbildning bedrevs alltjämt i anatomiska institutionens gamla lokaler vid Svandammen. Cykelturerna eller promenaderna därifrån till BMC för att undervisa var inte alltid de mest populära utflykterna på den tiden. Förberedelserna inför återkomsten till BMC 1995 bjöd på ett intressant återseende i detta sammanhang. Vårt laboratorium inhystes nämligen till stor del i vad som var anatomikursens dissektionssal när jag lämnat Uppsala!

Vid BMC har vi haft inte bara utmärkta lokalmässiga förutsättningar för att utveckla vår forskning, utan även utomordentliga samarbetsmöjligheter. Att så många kompetenser samlats under ett tak erbjöd en kontrasterande miljö jämfört med de lokalmässigt utspridda instutionerna vid Karolinska institutets campus i Solna. Bildandet av en neurovetenskaplig institution innebar ytterligare stimulans genom förstärkta samarbeten och möjligheten att bidra till utvecklingen av en tydlig neurovetenskaplig profil vid Uppsala universitet.

Nervsystemets plasticitet på gott och ont

Vi kunde snabbt vidareutveckla våra huvudsakliga forskningslinjer: gliacellernas roll vid skada på perifer nerv, respektive problemet med frånvaro av regeneration efter skada på nervbanor i ryggmärgen. Vi kunde visa att mikrogliaceller, centrala nervsystemets egna immunceller, reagerar med proliferation och uttryck av komplement på en perifera nervskada av sensoriska nerver. Genom insatser av forskargrupper framför allt i USA, Kanada och England, framkom resultat som starkt tydde på att denna ”immunologiska” reaktion spelar en viktig roll för uppkomsten av nervskadeinducerad neuropatisk smärta. Fortsatt forskning inom detta område vid ett flertal andra laboratorier har stimulerat till försök att utveckla läkemedel som påverkar effekten av cytokiner och kemokiner som signalerar mellan skadade nervceller och omgivande gliaceller.

Inom forskargruppen bedrev docent Elena Kozlova pionjärstudier avseende det kalciumbindande proteinet S100A4, som av danska cancerforskare visats stimulera metastasering av experimentella tumörer. Kozlova visade att detta protein endast förekommer i astrocyter i vit substans och i astrocyter längs den väg, där stamceller kontinuerligt vandrar och mognar från den subventrikulära zonen till luktbulben. S100A4 visades minska astrocyternas rörlighet och bidra till dessa cellers egenskap att under vissa omständigheter blockera nervtrådsväxt.

För forskningslinjen med inriktning mot ryggmärgsskador erhöll vi som koordinatorer ett anslag från EU i samarbete med forskargrupper från England, Irland och Spanien. Vi byggde där vidare på studier som visat att perifert transplanterade embryonala sensoriska nervceller kan skicka nervtrådar in i det vuxna djurets ryggmärg. Vi kunde nu för första gången visa att sådana nervtrådar kan bilda funktionella nervkontakter i mottagardjurets ryggmärg och återskapa fungerande sensorimotoriska reflexer. Dessa studier innebar också att vi hade en bra grund att engagera oss i möjligheterna att med hjälp av transplanterade stamceller återskapa funktioner som förlorats på grund av ryggmärgsskada. I utvecklingen av denna forskningsinriktning spelade docent Elena Kozlova en avgörande roll genom etablerande av metodik för odling av neurala och embryonala stamceller och deras specifika differentiering efter transplantation till det skadade nervsystemet.

Nya undervisningsprogram ser dagens ljus

Jag engagerades tidigt i övergripande undervisningsfrågor på olika plan såsom fakultetens grundutbildningskommitté och läkarprogrammets programkommitté. Huvudfrågan i grundutbildningskommitténs arbete var införlivandet i universitetet av verksamheterna vid den tidigare vårdhögskolan. Kommitténs ordförande, professor Bengt Gerdin, bedrev ett oförtröttligt arbete på att genomföra denna omvälvande process på ett så optimalt sätt som möjligt.

För den senare tillkomna programkommittén för läkarprogrammet utvecklads en modernisering av detta program till en huvudfråga som bearbetades under flera år och ofta ledde till känslosamma reaktioner bland fakultetens lärare. Här spelade kommitténs ordförande, professor Olle Nilsson, en avgörande roll i arbetet på att vårterminen 2006 sjösätta en utbildning baserad på modernare pedagogiska principer än dess föregångare. Jag fick ”förmånen” att medverka såväl i förarbetet till denna utbildning som i dess genomförande. I dessa sammanhang finns anledning att än en gång framhålla den samarbetsanda som uppvisades av fakultetskollegor och studenter i samband med skapandet av nya kurser och undervisningsmoment.

Samtidigt med införandet av det nya läkarprogrammet inträffade en annan milstolpe inom fakultetens grundutbildning, nämligen starten för en logopedutbildning vid Uppsala universitet. Uppsala var vid den tidpunkten det enda stora universitet som inte hade en sådan utbildning. Jag hade ett par år tidigare utsetts att leda en grupp med målet att få examensrätt för ett logopedprogram. I arbete fram till detta mål deltog helhjärtat yrkesverksamma logopeder i Uppsala och omgivande län, lärare från humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna samt – med en avgörande insats på de tunga slutsträckorna – Margareta Jennische, som blev fakultetens första universitetslektor i logopedi.

Prefekt i medgång

De avslutande åren innebar en stor utmaning att ta över som prefekt för institutionen för neurovetenskap efter den förnämliga insats som professor Lars Oreland och hans medarbetare gjort från den nybildade institutionens tillkomst 1998. Jag uppfattade min uppgift som att försöka hitta gemensamma, långsiktiga (och höga) målsättningar och synergier inom såväl forskning som undervisning. Tack vare insatser från alla lojala medarbetare inom institutionens olika verksamheter kändes det som om vi kom i varje fall en liten bit i den riktningen. Prefektperioden innebar även många stimulerande kontakter med den dynamiska och kreativa universitets-, områdes- och fakultetsledning, som verkade under samma tidsperiod.