Birgitta Essén: Ska jag byta kön, jobb eller vänta i 100 år?

2019-03-08

Så var det dags igen. 8 mars. Internationella kvinnodagen. Vi kan vänta oss Statistik i ett genusperspektiv. Förmodligen även resonemang kring Hur ett ledarskap för en jämställd arbetsplats bör se ut. Men vad har egentligen hänt sen sist, funderar Birgitta Essén, professor i internationell kvinno- och mödrahälsa.

Birgitta Essén, professor i internationell kvinno- och mödrahälsa

Nyligen var jag inbjuden föreläsare vid det första mötet för det globala kvinnliga nätverket ’Women in Global Health’ i Afrika. Temat var ledarskap och jag ombads prata om ledarskap inom akademin. Mötet skulle hållas i Somalia, ett av Afrikas mest sargade länder. Jag garanterades samma skydd som de inbjudna gästerna från svenska ambassaden och representanterna från de olika FN-organen. Ett nyligen begånget attentat av Al-Shabab i Kenya fick mig att fundera två gånger och noggrant kolla upp säkerhetsläget. Till slut bestämde jag mig emellertid för att tacka ja. Det var den stora äran att bli inbjuden till detta historiska möte som trängde bort oron.

Research as a vehicle for voice in women leadership var titeln på föredraget som organisatören Amina gav mig. Amina är en av de många svensk-somaliska akademiker som valt att resa tillbaka och använda kunskapen från sin svenska master- och forskarutbildning i syfte att stärka kvinnors ledarskap inom hälso- och sjukvården i sitt andra hemland. Vad kan då jag som kvinna, forskare och förlossningsläkare från världens mest jämställda land, komma med för budskap? Jag bestämde mig för tre områden:
1) Historiska lärdomar av dedikerat ledarskap, sociala jämställdhetsreformer och dess betydelse för svenska kvinnors hälsa.
2) Forskning om hur snabbt genusnormer förändrats bland den somaliska diasporan i Europa
3) Reflektioner, som professor och läkare, om jämställdheten inom akademin.

Så äntligen på plats i Garowe. En varm lokal fylld med 150 förväntansfulla kvinnor som ska lyssna på kvinnors ledarskapserfarenheter. Först talar imamen. Sen talar Sidachefen (Man). Sen UNFPA (Man 2). Sen Man 3. Sen Man 4. Amina är märkbart irriterad på alla män som ’spontant’ bjuder in sig själva och hennes tidsschema förskjuts snabbt. ”Jag trodde inte männen skulle vara så här fräcka. Snart din tur föreläsa” väser hon till mig. ”Det är lugnt” svarar jag. ”Jag är imponerad att du samlat så många Women in Global Health från alla regioner i detta splittrade land”. Jag tror också att alla dessa Män är nyfikna, några kanske till och med stannar för att lyssna.

Plötsligt tittar jag ut genom fönstret. Tre pickup-bilar fyllda med kamouflageklädda män och maskingevär rullar in i hög fart. Dörren till lokalen öppnas. Terrorister, hinner jag tänka medan min blick irrar efter nödutgången. Säkerhetsmän med mörka glasögon och walkie-talkies rusar in. Ska jag kasta mig på golvet under borden? Men Amina tittar på mig med lugn blick och säger ”Oj oj, ser man på, här kommer visst en ny Man”. Det visar sig vara den nyvalda regionala presidenten. Tydligen vill han också lyssna till Women in Global Health. Eller rättare sagt: Prata. ”Birgitta, du får vänta minst 30 minuter till”, viskar Amina. Själv känner jag mig främst lättad. Inte minst för att alla presidentens män med k-pistar håller sig utanför lokalen.

Så blir det till sist min tur att tala. ”Mödradödstalen i dagens Somalia är lika höga som Sveriges på 1700-talet, runt 900 per 100 000 levande födda”, börjar jag. Det går ett sus genom salen när jag visar hur talen sjönk redan långt innan den moderna sjukvården med operationsteknik eller läkemedel. Mycket tack vare läkarnas dedikerade ledarskap och samarbetet mellan dåtidens manliga läkare och kvinnliga jordemödrar. Det jämställda undervisningssystemet med skolplikt för både pojkar och flickar liksom en rad nya lagar som stärkte kvinnans ställning (allt detta redan på 1850-talet!) bidrog också till förbättrad kvinnohälsa. Jag berättar hur dessa data, hämtade från Tabellkommissionen (nuvarande SCB), var avgörande när FN formulerade sina Millenium-mål. Likaså hur ledare som implementerar jämställdhet och sociala reformer är nödvändiga för att ett land ska lämna bottenplaceringen över var på jorden det är farligast att föda barn – Somalia tävlar med Afghanistan och Sierra Leone – var min första slutsats (Här har presidenten med sitt hov av säkerhetsmän och soldater redan gjort sorti).

’Women in Global Health’, Garowe, Somalia

Så mitt andra budskap. Positiva data från migrationsforskning. Hur genusnormer förändras i den somaliska diasporan i Sverige. Att synen på moderskap omvandlas till inkluderande föräldraskap (den ansvarsfulla papparollen synliggörs). Att somaliska män är med sina fruar vid förlossningen av deras barn (delaktigt föräldraskap). Att de – i likhet med svenska män – snart börjar säga vi är gravida! Rätt så otänkbart i Somalia. Hemförlossningar, ett vanligt val i Somalia, väljs bort till förmån för säker förlossningsvård på sjukhus. Kvinnor går från omoderna till moderna val av preventivmedel. Både somaliska kvinnor och män omvärderar synen på omskärelse av dottern. Inte något dokumenterat fall av flickor som omskurits på svensk mark (Här uppstår en spontan applåd).

Så till mitt sista budskap. Jämställdheten inom akademin. Jag visar en bild på ett intakt och ett krossat glastak. Jag tar fram mer statistik, men denna gång inte från 1800-talet, utan svensk nutid. Andelarna män respektive kvinnor vid långa läkarutbildningarna är jämnt fördelade (Att jämföra med  de medellånga vårdbildningar som  fortfarande  har extremt ojämn könsfördelning av studenter och i princip inga män blir specialistutbildade till barnmorskor). Däremot är bara var femte professor kvinna vid våra universitet. Jag berättar att kvinnliga forskare och läkare får lägre lön än sina manliga kollegor. I Sverige. År 2019! Jag berättar att det finns en nationell policy att uppnå jämn könsfördelning vid tillsättning av administrativa uppdrag inom akademin, men att någon motsvarande ambition om lika lön för lika meriter ännu inte speglas i statistiken.

Mitt föredrag närmar sig slutet och jag avrundar med en kommentar att vi kvinnor kan bli bättre att stödja andra kvinnor. Jag citerar Madeleine Albright klassiska ”Remember that there is a special place in hell reserved for women who refuse to help one another”. Alla nickar. Applåder. Responsen som deltagarna ger Amina och mig vid detta första möte för Women in Global Health i Somalia är enorm. För mig personligen ger det ny energi att fortsätta min forskning inom global kvinnohälsa.

Jag återvänder hem under en alltför strapatsfylld resa via Mogadishu som jag tror jag behåller för mig själv – men som jag klarar tack vare hjälp från starka somaliska kvinnor och deras ovärderliga nätverk i ett kaotiskt land.

Tillbaka på institutionen. Jag hör på radion att det varit ett självmordattentat i Mogadishu. Hör att Världsbankens rankar Sverige högst i världstoppen för lika rättigheter i yrkeslivet. Går igenom mailhögen: Fördelningen av fakultetsmedel (som bygger på meriter och prestation på individnivå) ger mycket bra utdelning för Women in Global Health som toppar prestationslistan! Vittjar postfacket, öppnar lönekuvertet. Även efter denna lönerevision visar statistiken att Women in Global Health ligger lägst. Meriter och prestation på individnivå blir underordnat. Så vad mer kan en individ göra? Byta kön? Byta jobb? Vänta 100 år? Vad rekommenderar Du?

Lämpligt till 8 mars och Internationella kvinnodagen vill jag härmed bjuda upp till dans med vår dekanus för samtal om strategier mot strukturell utsatthet inom akademin. I väntan på det mötet filar jag vidare på forskningsansökan om intervention på strukturell nivå för Women in Global Health – i Somalia!

Birgitta Essén
Professor i internationell kvinno- och mödrahälsa
Uppsala universitet

Mer information  Birgitta Esséns forskning
Läs även  Birgitta Essén: Vi får inte bemöta den muslimska kvinnan som ett kollektivt offer

Läs fler krönikor

Nyheter