Ny hedersdoktor sprider ljus kring rasbiologin

2019-02-08

Eva F Dahlgren har ägnat tjugo år att studera hur vetenskapen använts för att värdera människor. Hon startade med sin egen farfars historia, professor Ossian Dahlgren, som föreläste på Rasbiologiska institutet i Uppsala. Nu har hon blivit hedersdoktor i medicin vid Uppsala universitet.

Eva F Dahlgren är författare, journalist och föreläsare. Tre av hennes böcker handlar om människans förhållande till vetenskapen, särskilt genetiken, och synen på människors värde under 1900-talets första hälft.
Dagen före promotionen, då hon tog emot sin doktorshatt, föreläste hon i Humanistiska teatern om hur böckerna kom till. Det började med ett rent privat intresse och nyfikenhet på familjens historia.
– Jag beundrade farfar enormt, han var släktens enda professor och bodde i en våning på Geijersgatan. Jag drogs alltid till skrivbordet, där han hade en människoskalle där han förvarade gem och gummisnoddar. Jag vågade aldrig fråga vems skalle det var och det ångrar jag nu.

Hennes farfar Ossian Dahlgren var professor i botanik vid Uppsala universitet. När hon bläddrade i en gammal klippärm, hittade hon en artikel i UNT 1948 om hans ”välbesökta föredrag” vid Statens rasbiologiska institut i Uppsala, som lades ned för 60 år sedan.
– Jag hade aldrig hört talas om institutet. Det blev en chock.
Hon hittade också en artikel i UNT 1941 där hennes farfar skrivit att ärftlighetsforskning, växtförädling, befolkningspolitik och rashygien hänger ihop.
– Han föreläste också för riksdagsmännen 1935 om rasbiologi. Jag kände att jag var tvungen att utforska detta vidare. Jag var journalist och hade jobbat som nyhetsreporter på TT i tio år. Jag skrev ibland om forskning, men nu vändes allt upp och ned. Vad är egentligen vetenskap?

Hon läste dagstidningar på mikrofilm och hittade många exempel på ”vetenskapsnyheter” om hur framstående den nordiska rasen var. Till exempel en artikel i DN i november 1933: ”Nordiska rasen räkneskicklig”, där en genealog kommit fram till att ju högre samhällsklass desto större huvud och ju starkare inslag av nordisk ras desto större begåvning i matematik och naturvetenskap.
Hon fick stipendium för att vara vid institutionen för medicinsk genetik vid Uppsala universitet, med rötter i det gamla rasbiologiska institutet. Med professorerna Ulf Pettersson och Ulf Landegren som handledare fick hon följa Hugoprojektet och kartläggningen av människans gener.
– Det var en helt ny värld och jag lärde mig att sjukdomsanlag i själva verket är ganska rättvist fördelade. Det finns inga supermänniskor vad gäller genetiska anlag.

Efter fem år, år 2002, var boken ”Farfar var rasbiolog” färdig. Den tar också upp det motsägelsefulla i Ossian Dahlgrens egna livsval. Han föreläste tillsammans med professorn i rasbiologi, Herman Lundborg om hur ”den nordiska ariska rasen” stod över andra raser, men gifte sig med en kvinna som bara var 147 cm lång och sades tillhöra ”en märklig alpinsk ras”.
– Jag tyckte att jag kunde se honom i hans tid, men förstod aldrig varför han gifte sig med farmor. Jag vill tro att det var kärlek, och det är lite försonande att han inte följde sina rasteorier, säger Eva F Dahlgren.
Hon fortsatte att gräva i arkiven och två böcker som följde handlar om ”fallna kvinnor” och deras barn. Hon hittade polisbilder av kvinnliga lösdrivare och prostituerade som internerats på statens tvångsarbetsanstalt.

På universitetsbiblioteket Carolina Rediviva finns flera tusen bilder i rasbiologernas arkiv – kategoriserade som nordiska typer, lappar, judar, tvillingar, brottslingar och andra ”undermåliga” rastyper. Däribland dessa kvinnor från Landskrona tvångsvårdsanstalt.
– En vanlig bakgrund var att de fött ett oäkta barn och gått på gatan för att försörja det barnet.
Det var 1920-tal och det fanns inga preventivmedel, abortmöjligheter, barnbidrag eller barntillsyn. En avlägsen tid, men ändå nära. Några av de här kvinnorna levde ända in på 1980-talet.
Hon hittade ett dokument från Socialstyrelsen 1925 där kvinnorna delades in i 11 olika psykologiska typer. Av 900 kvinnor var 4/5 psykiskt abnorma, enligt Socialstyrelsen.
– Gemensamt för rasbiologerna och socialstyrelsen var att man hävdade att det berodde på generna att de blev prostituerade, att de bar på anlag som gav bristande motståndskraft mot ”asocialt leverne”.

Eva F Dahlgren har också undersökt vad som hände med barnen till dessa kvinnor. Till exempel på Lilla Hemmet i Stockholm, världens första asyl för syfilissmittade barn, där några av dem togs om hand. Efter att de behandlats med kvicksilver mot syfilis hamnade de friskförklarade som fosterbarn på Gålö. På den ordinarie fosterhemsmarknaden ville ingen ta emot barnen, men här ingick det i villkoren för att torparna skulle få arrendera mark. De som stämplades som ”sinnesslöa” fick tillbringa sina liv på anstalter och blev steriliserade.
– Ett av barnen dog 2013 så då är vi framme i vår tid.
I sina böcker frågar hon sig ”Vem är värdefull? Vem är undermålig och vem avgör det?”
– Vi ser ju inte vår egen tid och vet inte vad våra barnbarn kommer att tycka, men jag är i alla fall glad att genetikerna slagit fast att det inte finns någon grund för att tala om raser. Rasismen finns kvar men har åtminstone inte vetenskapligt stöd.

Fakta

Statens institut för rasbiologi inrättades år 1921 i Uppsala, med professor Herman Lundborg som chef. Forskarna bedrev studier av olika befolkningsgrupper och kartlade det biologiska arvets betydelse för sjukdomar och ärftlighet – men även brottslighet, vanart, alkoholism och sinnessjukdom. Efter att Herman Lundborg pensionerats 1936 förändrades synen på rasbiologin. År 1958 bytte institutet namn till Institutionen för medicinsk genetik och knöts till universitet.

Läs även  Ulf Pettersson: Från rasbiologi till genomisk medicin

Annica Hulth

Nyheter