Lars Oreland

Namn: Lars Oreland
Professor: medicinsk farmakologi (1987–2007)

Född: 29 september 1939, Nordmaling
Föräldrar: Martin Oreland, Ulla Oreland (född Lagerström)
Sambo med: Jarmila Hallman, professor i psykiatri, Uppsala universitet
Barn: Carl (f. 1977)

Curriculum vitae

Prefekt på institutionen för medicinsk farmakologi (1990–1998) och efter sammanslagning på institutionen för neurovetenskap (1999–2007), Uppsala universitet
E. o. Lärare i klinisk farmakologi 1969–1975 vid Umeå universitet
Med. Dr. i farmakologi och docent i farmakologi 1972 vid Umeå universitet
Professor i farmakologi 1975, Umeå universitet
Visiting professor, Showa university, Tokyo, Japan, 1979
Professor i farmakologi 1982, Göteborgs universitet
Professor i biokemisk farmakologi 1984, Uppsala universitet (farmacevtiska fakulteten)
Professor i medicinsk farmakologi 1987, Uppsala universitet

Styrelseuppdrag

Svensk förening för klinisk farmakologi, Fakultetsnämnden Umeå universitet, Fakultetsnämnden Uppsala universitet, Uppsala överläkarförening, Medicinska forskningsrådet, Svensk Förening för Alkohol- och Drogforskning (SAD), Hjärnfondens vetenskapliga nämnd, de Uppsala universitet närstående organisationerna Uppsala medicinhistoriska förening, Uppsala medicinhistoriska museum.

Betydelsefulla utmärkelser och priser

2010 Hedersdoktor vid Tartu universitet, Tartu, Estland
2009 Centralförbundet för Alkohol och Narkotikaupplysnings (CAN) drogforskningspris, Stockholm
2001 The Oswald Schmiedeberg Award, Tartu
1996 James B. Isaacson Award, utdelat av Res. Soc. on Alcoholism (RSA) och Int. Soc. Biomed. Res. on Alcoholism (ISBRA), gemensamt med professor Lars von Knorring, Washington D. C.
1984 The H Lundbeck A/S Jubilee Award, gemensamt med EB Nielsen), Köpenhamn

Biografi

Mina läkarstudier påbörjades i Uppsala 1958. Efter fem terminer i Uppsala fortsatte dessa studier i Umeå parallellt med amanuenstjänst vid den då i Umeå ännu inte färdigbyggda institutionen för farmakologi. Det råkade bli farmakologi eftersom där fanns den enda lediga arvoderade platsen.

Efter att under ett år mest ha packat upp provrör och apparater fick jag som forskningsuppgift att renframställa och karaktärisera det hårt till mitokondriemembranet bundna enzymet monoaminoxidas (MAO), vilket tursamt nog, efter 6-7 år av misslyckanden, lyckades med hjälp av extraktion av fosfolipider med organiskt lösningsmedel (metyletylketon) och många hundra kilo grislever.

Det nya systemet för doktorsexamen med handledaransvar, doktorandkurser, tidsbegränsning, mm vid avhandlingsarbete hade ännu inte trätt i kraft och någon erfarenhet av projekt liknande mitt fanns inte i närområdet. Men, det mentala och materiella klimatet, både som läkarstudent och som ung forskare, var mycket förmånligt i Umeå under 1960-talet och jag är min dåvarande chef och sedermera nära vän, prof. Gunnar Hollunger, mycket tacksam för att han anvisade mig just detta projekt att arbeta med – även om det hade karaktären av ”allt eller intet” med mycket dåliga odds.

Från Umeå till Göteborg

Framgången med MAO enzymet ledde till disputation och docentur 1972 och bitr. professur i farmakologi vid Umeå universitet 1975. Låg halt av MAO i lättåtkomliga blodplättar från människa, visade sig vara en stark, konstitutionell markör för sensationssökande impulsiv personlighet och för vulnerabilitet för antisocialt beteende och missbruk, med stort massmedialt intresse som följd.

Forskning kring MAO ur biokemiska, fysiologiska och psykiatrisk/psykologiska aspekter har, med vissa smärre utflykter inom andra områden, därefter fortsatt under hela min tid som forskare. I samband med familjens längtan efter ett klimat med kortare vintrar, erhöll jag 1:a okt. 1982 professur i farmakologi i Göteborg. Tiden i Göteborg var mycket trevlig och närheten till Arvid Carlsson och hans medarbetare inspirerande.

Åter till Uppsala

Efter några år i Göteborg övertalades jag efter några år att söka en nyinrättad professur i biokemisk farmakologi vid farmaceutiska fakulteten i Uppsala. Jag hade då inte riktigt insett att utnämningen den 1:a april 1984 innebar ett oåterkalleligt steg. Jag minns ännu hur Göteborgsfödde rektor Martin Holmdahl vid installationen, med ett oavsiktlig förvånat uttryck i ansiktet, sade du hade professur i Göteborg – och flyttar till Uppsala?

Avsikten var att återvända till professuren i Göteborg, vilken hölls i beredskap för min återkomst, men personliga omständigheter gjorde att jag kom att stanna kvar i Uppsala. När sedan professuren i medicinsk farmakologi vid medicinska fakulteten i Uppsala blev ledig utnämndes jag på denna tjänst 1 augusti 1987 och är nu pensionerad från denna sedan 1 oktober 2007. Emedan jag hade goda externa anslag till och med 2013 hade jag anställning som senior forskare 2012–13.

Administrativa uppdrag

Efter övergången till den medicinska fakulteten blev jag ledamot av fakultetsnämnden under åren 1991-93, samt ordförande för Uppsala överläkarförening till dess att denna uppgick i Uppsala allmänna läkarförening. År 1990 efterträdde jag Bengt Meyerson som prefekt för institutionen för medicinsk farmakologi och kvarstod som sådan fram till denna institutions uppgående i en storinstitution. År 1997 fick jag, tillsammans med professor Lennart Persson, fakultetens uppdrag att sammanslå drygt 40 små institutioner till cirka 10 storinstitutioner. Från 1 juli 1999 fram till min pensionering 2007 var jag prefekt för den nya institutionen för neurovetenskap, som hade tagit form 1 januari 1998.

Bland övriga uppdrag kan nämnas att jag under åren 1995–2000 var ledamot av Medicinska forskningsrådets (MFR) styrelse och 1994–2000 ordförande för dess prioriteringsgrupp för fysiologi-farmakologi. Åren 2007–2008 ordförande för Svensk Förening för Alkohol-och Drogforskning (SAD), och under åren 1999–2007 ordförande för Hjärnfondens vetenskapliga nämnd.

Jag har suttit i redaktionskommittéerna för Naunyn Schmiedeberg's Archives of Pharmacology 1985–1992, för Scand. J Physiol. 1992–2012, för Acta Psychiat. Scand. 1993–2005, för J. Neural Transm. 1980–2005 och för Upsala J Med Sci. 1990–2012. Som emeritus har jag för närvarande de hedersamma uppdragen att var ordförande för Uppsala medicinhistoriska förening och för styrelsen för Uppsala medicinhistoriska museum.

Undervisning

Alltsedan 1987 fram till ht 2014 har jag föreläst för läkarstuderande och biomedicinare om neuro-psyko-farmakologi, inkluderande droger och drogmissbruk, samt deltagit i forskarutbildningskurser, specialistutbildningskurser, etc. Eftersom jag började undervisa i större omfattning från ht 1964 innebär detta att jag haft förmånen att träffa cirka 100 terminers läkarstuderande, vilket berett mig det största nöje. Från studenternas sida har jag fått många bevis på uppskattning.

Till undervisning kanske också kan räknas funktion som huvudhandledare för disputander och opponentskap vid disputationer, av vilka jag under min Uppsalatid kan räkna ett drygt 20-tal, respektive ett antal inte understigande 50.

Forskning

Redan vid tillträdandet av tjänsten i Uppsala 1984 hade jag ett värdefullt och omfattande kontaktnät av kollegor inom de biokemiska, psykiatriska och psykologiska områdena och dessa samarbeten kom att fortsätta i samma omfattning som tidigare. I sammanfattning innebar dessa samarbeten studier av samband mellan biokemiska markörer, framför allt inom det monoaminerga området, och personlighet och psykiatriska sjukdomar/störningar.

Beträffande den mer experimentella delen av verksamheten hade jag turen att som doktorand råka få Jaanus Harro från det då ännu i Sovjetunionen ingående Estland. Harro var mycket kunnig i djurexperimentell verksamhet och kom att även efter sin disputation att bli en mångårig samarbetspartner. Vi studerade bl.a. om försiktig lesion med neurotoxin av serotonin- resp. noradrenalinsystemet hos råttor kunde framkalla beteenden som kunde tolkas som depression.

Som ett annat exempel från starten i Uppsala kan nämnas, att när PET-verksamheten startade i Uppsala i mitten av 1980-talet under Bengt Långströms ledning, var ett projekt med en C11-märkt MAO-hämmare (deprenyl/seleginlin) som markör för hjärnans MAO sannolikt PET-centrums första projekt med en markör för enzymaktivitet.

Vi hade tidigare funnit att aktiviteten av MAO ökar med åldern och är ytterligare ökad vid neurodegenerativa sjukdomar. Även brist på vitamin B12 ger en mycket kraftig ökning av MAO-aktiviteten. Under en tid sökte vi genom hämning av det B12-beroende enzymet metionin-syntas med lustgas till råttor studera om den ökade MAO-aktiviteten i blodplättar och de degenerativa förändringarna i CNS vid Alzheimers sjukdom och ALS kunde ha ett gemensamt ursprung i en störning av B12-beroende metyleringsreaktioner.

En ny riktning

En fördel med flyttningen till Uppsala var den inriktning mot molekylärgenetik som var påtaglig på BMC. Med hjälp av framför allt Jonas Ekblom, som under många år kom att verka som post-doc i min grupp, kunde vi relativt tidigt växla in på detta spår med studier över exempelvis molekylära regleringsmekanismer och betydelsen av genvarianter av framför allt för MAO-enzymerna. År 2000 fick en rapport från USA i Science om en tydlig gen-miljö interaktion för antisocialt beteende stort genomslag såsom den första i sitt slag. Genen ifråga var den för MAO-A, vilken förekommer i två varianter med betydande skillnad i aktivitet i cellkultur.

Vi hade då redan ett brett samarbete med Centrum för klinisk forskning i Västerås (CKMF) företrätt av prof. Jerzy Leppert och doktoranden, sedermera professor, Kent Nilsson, och kunde omedelbart med hjälp av deras mycket lämpliga material upprepa och utvidga området rörande gen-miljö interaktioner. I ett stort antal rapporter har vi kunnat påvisa att flera av de genvarianter vi studerat, till skillnad mot andra varianter av samma gener, ger ”plasticitet”, det vill säga att de i god psyko-social miljö kan innebära en fördel, medan de i dålig miljö innebär risk för olika former av antisocialt beteende eller missbruk.

Många beteendestörningar är dessutom starkt beroende av kön och vi har ägnat stor uppmärksamhet åt frågan om betydelsen av att MAO generna (A resp. B) är lokaliserade till X- kromosomen. Vi har, som första grupp, påvisat det besynnerliga förhållandet att ”riskvarianten” för MAO-A genen hos pojkar/män är den som innebär låg risk hos flickor/kvinnor.

Frågan rörande orsakssambandet mellan blodplättarnas MAO aktivitet och personlighet är fortfarande obesvarad. Att blodplättarnas MAO skulle avspegla hjärnans MAO kunde vi avfärda redan på 1980-talet. En rad ”confounding factors” som rökning, etnicitet mm har ibland fått forskargrupper att förneka att ett sådant samband överhuvudtaget finns. Därför var det med stor tillfredsställelse som vi tillsammans med forskare från NIAAA kunde visa att frilevande rhesusapor på Morgan island utanför South Carolina uppvisade ett starkare samband mellan blodplättarnas MAO och beteende och frivilligt alkoholintag än vi någonsin funnit i kliniska material.

Svaret måste ligga i olika grad av epigenetiska förändringar av MAO i blodplättar respektive hjärnvävnad, sannolikt redan under fosterstadiet då den konstitutionella delen av personligheten anläggs. Vi skulle ha behövt ett par år till.

Lars Oreland
Lars Oreland
Senast uppdaterad: 2021-08-25