Erik Gylfe
Namn: Erik Gylfe
Professor: sekretionsforskning, 1994–2014
Född: 27 maj 1947, Stockholm
Föräldrar: Karl-Erik Gylfe, Karin Gylfe (född Hagström)
Gift med: Annika Scheynius, professor i klinisk allergiforskning, Karolinska institutet
Barn: Åsa (f. 1972), Per (f. 1975)
Curriculum vitae
Prefekt institutionen för medicinsk cellbiologi
Medicine kandidat 1970, Umeå Universitet
Med. Dr. i histologi 1974, docent i histologi 1975 Umeå universitet
Vikarierande docent i histologi 1976, Uppsala universitet
Forskarassistent i histologi 1978, Uppsala universitet
E.o. docent i medicinsk cellbiologi 1982, Uppsala universitet
Särskild forskartjänst i experimentell diabetesforskning 1986, Medicinska forskningsrådet
Fernströmpriset för yngre forskare 1988
Högskolelektor i medicinsk cellbiologi 1993, Uppsala universitet
Invald i Kungliga Vetenskapssocieteten 1995
Styrelseuppdrag
BMC-nämnden
BMCs intendenturstyrelse
Medicinska fakultetens jämställdhetskommitté
Uppsala universitets jämställdhetskommitté
Acta Universitatis Upsaliensis
Biografi
Mina medicinstudier påbörjades i Umeå 1968 med målet att bli preklinisk forskare snarare än läkare. Jag rekryterades snart till histologiska institutionen, som då var Umeås främsta forskningsinstitution, och blev doktorand där direkt efter avlagd medicine kandidatexamen. Efter disputation 1974 och docentur 1975 accepterade jag erbjudandet att följa Bo Hellman, som fått professuren i Uppsala 1976, för att där bygga upp diabetesforskning kring insulinfrisättningens reglering. Framgångar under 80-talet ledde till 6-årig särskild forskartjänst vid Medicinska forskningsrådet, innan jag erhöll den utlysta professuren i sekretionsforskning 1994. Efter pensioneringen 2014 har jag fortsatt min forskning som emeritus.
Forskning
Doktorandstudier av insulinsekretionen
Min forskarutbildning började med en period vid Max-Planck-Institut für Experimentelle Medizin i Göttingen för lära en mikrokemisk teknik för aminosyrabestämningar. Denna var sedan huvudmetod i avhandlingen som handlade om metabolismens roll vid stimulering av insulinfrisättningen från bukspottkörtelns Langerhanska öar. En viktig upptäck var förekomst av transmittorsubstansen GABA som annars förknippas med nervvävnad.
Kalciumstudier i Uppsala och USA
Efter flytten till Uppsala kom forskningsfokus att ändras från intermediärmetabolism till sekretionens signaltransduktion, där kalciumjonen har en central roll som initiator av insulinfrisättning. Från början studerades flöden av radioaktivt kalcium vilket trots en del tolkningssvårigheter ledde till viktiga resultat. Under 1979 gjorde jag en postdoktoral period vid University of Pennsylvania, Philadelphia som ägnades åt kalciummätningar med fotometrisk teknik. Denna forskning fortsattes sedan i Uppsala med laboratorietillverkad utrustning från USA. Härigenom kunde det visas att glukos inte enbart stimulerar insulinfrisättningen utan även har en temporärt hämmande effekt.
Tekniska genombrott
Ett stort genombrott kom när fluorescerande kalciumindikatorer blev tillgängliga under 80-talet. Till skillnad från tidigare tekniker möjliggjorde dessa indikatorer direkta mätningar av kalcium i cellerna. Genom att bygga om den fotometriska utrustningen från USA för att mäta fluorescens fick vi plötsligt överlägsna förutsättningar för kalciumstudier. Detta ledde inte enbart till ökad förståelse av insulinfrisättningens reglering. Verksamheten kom dessutom att breddas till studier av mekanismerna för frisättning av blodsockerhöjande glukagon och i samarbete med kirurgkliniken det blodkalciumhöjande parathormonet. Ett viktigt steg var att anpassa mättekniken till mikroskopi vilket gjorde att kalciumkoncentrationens förändringar i enskilda celler kunde följas i realtid under mer än en timme. Härigenom gjordes upptäckten att kalciumkoncentrationen oscillerar vilket är bakgrunden till pulserande insulinfrisättning.
När vi i början av 90-talet anskaffat den första utrustningen för digital bildanalys kunde kalcium mätas i många celler samtidigt och deras interaktioner studeras. Efter en period vid Max-Planck-Institut für Biophysikalische Chemie, Göttingen 1992 kunde kalciummätningarna kombineras med elektrofysiologisk patch-clamp teknik och avslöja de biofysikaliska mekanismerna bakom kalciumförändringar.
Sedan jag utnämnts till professor i sekretionsforskning har forskningen allt mer koncentrerats kring diabetesrelaterade hormonstörningar. De tekniska landvinningarna har möjliggjort studier inte enbart av Langerhanska öceller som frisätter insulin och glukagon utan även de som frisätter somatostatin och pankreaspolypeptid. Efter introduktion av totalreflektionsmikroskopi har de enskilda cellerna dessutom kunnat studeras på plats i den Langerhanska ön.
Molekylärbiologiska framsteg
Genom att använda molekylärbiologiskt designade indikatorer baserade på fluorescerande protein har vi under senare år kunnat mäta mycket annat än kalcium i enstaka celler. Det gäller exempelvis budbärarmolekyler som cAMP, ATP, och membranlipider men även fluorescensmärkta proteiners rörelser i celler. Ofta går det dessutom att mäta 2-3 olika saker samtidigt i många olika celler i en Langerhansk ö. Detta har lett till flera viktiga upptäckter. En del har varit ytterst oväntade vilket ifrågasatt rådande uppfattningar och bidragit till ökad förståelse, nya hypoteser och andra forskares matematiska modellering av sekretionsprocessen.
Det blodsockerhöjande glukagonet
Under de senast åren har alltmer tid ägnats åt glukagon som har mycket större betydelse vid diabetes än man tidigare anat. Genom att studera kinetiken av hormonfrisättningen från Langerhanska öar från människa och mus upptäcktes att glukos-stimulerad insulin och somatostatinfrisättning pulserar i samma fas medan glukagonsekretionen pulserar i motsatt fas.Regleringen av dessa pulsationer har visat sig omfatta både direkta effekter av glukos på de olika celltyperna och parakrina interaktioner mellan cellerna. Studierna av glukagon har även visat att glukos inte bara hämmar sekretionen utan att höga koncentrationer verkar stimulerande, vilket kan bidra till högt blodsocker vid diabetes.
Ett tidigt väckt intresse för teknik och elektronik har varit till stor nytta för min forskning. Den har ofta varit baserad på egenkonstruerad apparatur/elektronik och tillgången till verkstadsresurser vid Biomedicinskt centrum har varit en fantastisk tillgång i den internationella forskningskonkurrensen.
Administrativa uppdrag
Inom Uppsala universitet har jag i omgångar varit vald ledamot av BMC-nämnden och som prefekt i BMCs intendenturstyrelse. Jag var ledamot av medicinska fakultetens jämställdhetskommitté i 15 år från starten 1996 till 2011. Jag var även omväxlande suppleant och ledamot av Uppsala universitets jämställdhetskommitté under sammanlagt 8 år. På nationell nivå var jag suppleant i Medicinska forskningsrådets prioriteringskommitté för morfologi 1988–1997, ledamot av Medicinska forskningsrådets/Vetenskapsrådets prioriteringskommitté för klinisk forskning 1998–2002. Internationellt har jag granskat forskningsansökningar för The Wellcome Trust, International Science Foundation, National Institutes of Health, Italienska forskningsrådet, Norska forskningsrådet, Flanderns forskningsråd samt för olika stiftelser och fonder. Jag var sakkunnig vid tillsättning av 4 professurer, varav en i Finland, samt för 4 docenturer. Jag var opponent på doktorsavhandlingar vid 13 tillfällen varav 4 i utlandet – Finland, Belgien, Danmark och Storbritannien. Jag ingår i tidskriften Cell Calciums editorial board sedan 1991, var biträdande redaktör för Acta Physiologica 1992–2011 och var suppleant i styrelsen för Acta Universitatis Upsaliensis 1994–2014.
Undervisning
Under hela min universitetstid har jag föreläst histologi, cellbiologi och cellfysiologi främst för läkarstuderande och biomedicinare. Jag tog initiativ till läkarutbildning med forskningsinriktning med intag av 12 studenter per år och ledde verksamheten 1992–1999. När denna utbildning ersattes med Sommarforskarskolan kom jag även att leda den verksamheten 2000–2009.
När skolans betygssystem ändrades under 90-talet, insåg jag att det skulle få negativa effekter på studenternas kunskaper och engagerade mig i en grupp vid fakulteten som under två år diskuterade om vi skulle införa testbaserad intagning. En sådan ansågs dock vara alltför arbets- och resurskrävande med negativa konsekvenser för annan verksamhet. Jag är kritisk till den stora förändringen av läkarutbildningen som innebär problemorienterad undervisning redan från studiestart och har skrivit flera inlägg i frågan. Denna förändring har försvårat studenternas inlärning av basala begrepp trots betydligt större insatser från lärarna.
Inom forskarutbildningen har jag deltagit som lärare i forskarutbildnings- och forskarkurser såväl i Uppsala som vid andra svenska universitet och utomlands. Under 90-talet arrangerade jag två internationella EMBO-kurser för doktorander och postdoktorer. När jag gick i pension 2014 hade 8 av de 19 doktorander jag varit huvudhandledare för hunnit bli professorer.
