Disciplinary Domain of Medicine and Pharmacy

Professor emeriti – Porträtt

Här porträtterar vi ett urval av vetenskapsområdet för medicin och farmacis Professor emeriti. Välkommen att ta del av forskargärningar som varit av stor betydelse för både samhället och Uppsala universitet. 
 

 

TOM LUNDIN, katastrofpsykiatri

Namn Tom Lundin
Professor Katastrofpsykiatri (2007-2012)

Född 12 december 1944
Föräldrar Sven och Stina-Cajsa Lundin (född Broström)
Gift med Ann-Mari Lundin (född Alfredson)
Barn Jens (1970-1992), Guri (född 1972), Erika (född1979)

Curriculum vitae

Medicine licensiat och legitimerad läkare (1971)
Specialist i allmänpsykiatri (1976)
Medicine Doktor. (1982)
Docent i psykiatri särskilt katastrofpsykiatri (1992)
Adj. professor (2007-03-01)
Programdirektör och chef vid Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri (2002 – 2012)
Överläkare vid psykiatriska kliniken, Akademiska sjukhuset (deltid)
Huvud- eller delförfattare i drygt 140 publikationer.

Uppdrag
Ett flertal uppdrag som fakultetsopponent i Norge och Sverige inom det psyko-traumatologiska forskningsområdet.
Ordförande i den vetenskapliga kommittén för ”Fourth International Conference on Grief and Bereavement in Contemporary Society”, Stockholm 12-16 juni 1994.
President för kongressen och ordförande i vetenskapliga kommittén för ”Ninth European Conference on Traumatic Stress – ECOTS”, Stockholm juni 2005.

Biografi

Min första anställning vid Akademiska sjukhuset (UAS) var hösten 1963 som extra respiratorvakt under grundutbildningens första termin. Hela läkarutbildningen fullgjordes vid Uppsala Universitet. Den första anställningen vid psykiatriska kliniken, UAS, varade tre månader våren 1970. Därefter anställd med kortare avbrott från mars 1972 till december 1990. I början av denna period var sjukhuset fortfarande statligt och den dåvarande klinikchefen och professorn i psykiatri, Torsten S:son Frey, ansåg det vara en självklarhet att underläkarens arbete skulle bestå av tre delar: klinisk verksamhet, undervisning och forskning.

Åren 1991–1992 var jag överläkare i psykiatri, särskilt katastrofpsykiatri vid Universitetsjukhuset i Linköping, samt 1993–1997 överläkare vid Solna-Sundbybergs psykiatriska sektorklinik samt ansvarig för PTSD-enheten (National Center for PTSD). Jag anställdes därefter vid Akademiska sjukhuset och blev därmed knuten till Uppsala Universitet.

Min forskning startade hösten 1977 med en tvärvetenskaplig forskarutbildningskurs i vetenskapsteori. Den hade ett mycket brett fokus med deltagare från flera olika fakulteter. Man fick lära sig mycket om olika sätt för kunskapens tillväxt. Med utgångspunkt från kunskaperna om den traumatiska psykiska krisen kom frågan om det psykiska traumats påverkan på den psykiska hälsan att bli en central fråga för mig som ung underläkare vid Akademiska sjukhusets psykiatriska klinik. Mitt första vetenskapliga arbete publicerades i Läkartidningen 1978 (volym 75:228-32) och beskrev och analyserade ett års verksamhet vid en psykiatrisk intagningsavdelning.

Mitt forskningsintresse uppmuntrades varmt av den dåvarande professorn, Björn-Erik Roos. Mitt ämne för avhandlingsarbetet kom att bli ”Sorg och sorgereaktioner. En studie av vuxnas reaktioner efter plötsliga och oväntade dödsfall”. Detta blev också titeln på den monografi, som kom att bli min avhandling våren 1982. Björn-Erik Roos påpekade emellertid att jag måste se till att skaffa mig en huvudhandledare med kunskaper inom området. Det var naturligt att tillfråga Johan Cullberg, som också tog på sig detta uppdrag. För säkerhets skull ville jag ha några bihandledare, professorn i socialmedicin, Björn Smedby, professorn i medicinsk statistik, Adam Taube samt docenten i psykologi och psykoanalytikern Karin Gyllensköld.

Under arbetets gång inträffade en katastrofartad hotellbrand i Borås, den 10 juni 1978. En del drabbade anhöriga kom att inkluderas i min prospektiva intervjuundersökning. Samtidigt väcktes det katastrofmedicinska intresset med intervjuuppföljningar av såväl överlevande ungdomar efter branden som räddnings- och sjukvårdspersonal, som hade kommit i nära kontakt med direkt drabbade.

Jag kom i kontakt med professorn i katastrofmedicin/kirurgi. Sten Lennquist, som blev en nära samarbetspartner när det gällde utbildning under många år. Redan 1979 träffade jag kollegan och sedermera professorn i katastrofpsykiatri i Oslo, Lars Weisæth. Förutom undervisning och fortbildning har vi under åren följt den vetenskapliga utvecklingen i våra grannländer och bidragit akademiskt med sakkunnigbedömningar och opponentskap.

Två andra kollegor som betytt mycket för min akademiska utveckling är professorn Beverly Raphael, Australien samt framlidne kollegan och vännen docent Ulf Otto. I samarbete med den senare genomförde jag försvarspsykiatrisk forskning (inkluderande effekter av gisslantagning), som resulterat i ett antal vetenskapliga publikationer. Riktlinjer för forskningsverksamhet inom området utvecklades i samarbete med Lars Weisæth och Beverly Raphael: ”A research method for the study of psychological and psychiatric aspects of disaster.”, publicerad 1989 som ett supplement till Acta Psychiatica Scandinavica.

Att det dröjde elva år efter disputationen innan man vid Universitetssjukhuset i Linköping, utnämnde mig till docent, berodde på en förhållandevis låg grad av vetenskaplig produktivitet under tidsperioden 1982-1993. Under dessa år hade jag verksamhetsfokus på universitetets tredje uppgift; att brett sprida forskningsbaserad kunskap. Detta skedde genom extern undervisning vid flera lärosäten samt i Socialstyrelsen och (tidigare) Räddningsverkets regi samt i utredningar, KAMEDO-rapporter och läroböcker, främst kan nämnas läroboken ”Psykotraumatologi”, vars första upplaga kom ut 2001, följd av en ny upplaga, 2010. Det kliniska omhändertagandet och uppföljningarna efter den svåra bussolyckan i Måbødalen 1978 medförde ett uppdrag från Socialstyrelsen att tillsammans med några kollegor utarbeta Allmänna Råd för ”Psykiskt och socialt omhändertagande vid katastrofer”, 1991. I detta arbete påpekades vikten av att akutsjukhusen inrättade särskilda ledningsgrupper för denna aspekt av katastrofarbetet, PKL-grupper.

Forskningsprofilen kom därefter att under ett par decennier vara inriktad på de psykiatriska effekterna av att exponeras för ett kraftigt trauma, företrädesvis i samband med stora olyckor och katastrofer och då särskilt förekomsten av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD.

Den svåra fartygsolyckan, då M/S Estonia förliste 1994, kom förutom ett antal vetenskapliga uppföljningar att resultera i SOU-rekommendationer om inrättandet av ett nationellt kunskapscentrum för katastrofpsykiatri, vilket upprättades 2002 (KcKP) i samverkan mellan Akademiska sjukhuset och Uppsala Universitet – och på uppdrag av Socialstyrelsen. Vid detta center kom ett flertal uppföljningsstudier av drabbade vid tsunamikatastrofen i december 2004 att genomföras. Ett nära samarbete utvecklades under denna tid med forskargrupper vid Oslo universitet. Docenterna Per-Olof Michel och Filip Arnberg liksom med. dr. Kerstin Bergh Johannesson har genomfört dessa vetenskapliga studier.

Redan 1985 vaknade mitt universitetshistoriska forskningsintresse. Detta resulterade i artikeln ”Den akademiska psykiatriutbildningen i Uppsala och tillblivelsen av universitetskliniken vid Akademiska sjukhuset”, publicerad inom ramen för ”Svensk akademisk psykiatri 125 år” i Nordisk Psykiatrisk Tidskrift, volym 39: 345-49.

Denna parallella forskningslinje har medfört ett tiotal populärvetenskapliga arbeten, bl.a. boken ”Guds åker vid Ulleråker”, som handlar om Sveriges hospitalskyrkogårdar, främst den vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala.

Se Psykiatrins historia, föreläsning med Tom Lundin:

Tillbaka till toppen

FRANK LINDBLAD, BARN OCH UNGDOMSPSYKIATRI


Namn Frank Lindblad
Professor Barn- och ungdomspsykiatri (2012-2015)

CURRICULUM VITAE

2008: Forskare på en forskningsrådstjänst (FAS, nuvarande Forte) vid institutionen för neurovetenskap, Uppsala universitet.
2012: Professor, institutionen för neurovetenskap, Uppsala universitet

Adminstrativa uppdrag
Ledamot i den regionala etikprövningsnämnden i Uppsala
(suppleant 2009, ordinarie ledamot 2010 – 2013)

bIOGRAFI

Jag har strävat efter att min forskning ska vara kliniskt relevant och gärna ta upp etiskt viktiga frågor. Sampelet mellan individens förutsättningar och omgivningens villkor har varit utgångspunkten. För mig har detta också inneburit att vara öppen för olika metoder.

Under min tid i Uppsala har jag framför allt (38 av 55 artiklar) arbetat med psykofysiologiska studier och epidemiologiska studier utifrån de svenska nationella registren. Inom den psykofysiologiska delen rör det sig om tre huvudområden (alla motsvaras av en doktorsavhandling). Det första tar sin utgångspunkt i att allergi i baranaåren blivit allt vanligare. Vi har tillsammans med forskare från KI utgått från analyser av den antroposofiska uppväxtmiljön som kännetecknas av en låg allergirisk. Vi har funnit låga kortisolvärden hos barn som vuxit upp i denna miljö och särskilt stor var skillnaden i jämförelse med andra barn vid sex månaders ålder. Sådana låga nivåer visade sig vara knutna till en lägre risk för allergi men den antroposofiska miljön tycks också innebära andra skyddande faktorer. Vi tror att de låga nivåerna hos barnen från antroposofiska familjer hänger samman med att de under spädbarnstiden skyddas från obehagliga sinnesintryck i högre utsträckning än andra barn. Det andra området rör ADHD och kortisol. Vi har påvisat lägre nivåer hos barn med ADHD än hos andra barn (se nedan). Låga kortisolnivåer i ett sammanhang kan alltså betyda lägre risk för allergi och i ett annat sammanhang vara knutet till en psykiatrisk symtombild (ADHD)! Det tredje området rör ett annat stresskänsligt system, det autonoma nervsystemet. Vi har i samarbete med forskare vid bl a Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet undersökt hur detta nervsystem reagerar när pojkar spelar våldsfokuserande TV-spel. Detta har vi gjort genom att analysera hur hjärtats frekvens förändras under och efter spelande. Det autonoma nervsystemet aktiveras i högre grad och på olika sätt vid våldsspel och i högre grad också hos unga som inte spelar så mycket i vanliga fall.

Många av de epidemiologiska studierna har rört hur förutsättningar under fosterlivet eller de första levnadsåren påverkar hälsoutvecklingen. Dessa studier har jag gjort tillsammans med forskare från KI, Oslo universitet och Socialhögskolan i Stockholm. Andra studier har utgått från för BUP centrala problemområden som ADHD och självskadebeteende inkluderande självmordsproblematik. Vi har försökt identifiera faktorer som är knutna till symtomens uppkomst och utveckling. Som exempel kan nämnas skolans betydelse. Låga skolprestationer är en riskfaktor för självskadande beteende, vilket kan innebära att skolinterventioner också skulle kunna förebygga sådana problem.

Studierna om ADHD kan illustrera hur jag arbetat med olika typer av ansatser för att bättre kunna förstå barnen och deras symtom: I de epidemiologiska studierna har vi kunnat belysa könsrelaterade frågor och sett hur familjesociala riskfaktorer är vanligare vid ADHD. Toxiska frågeställningar har också kunnat studeras; Barn som adopterats från länder där ett vanligt motiv för adoption är moderns missbruk har visat sig ha mycket hög risk att utveckla ADHD vilket vi tolkat som uttryck för toxiska effekter av alkohol under fosterlivet. Av teoretiskt intresse är den studie där vi visade att tobaksrökning under graviditeten inte tycks vara en tung riskfaktor i sig. Istället kunde vi visa att den ökade risken, som många tidigare beskrivit i samband med mödrars rökning, framför allt var kopplad till faktorer hos de mödrar som valt att röka under graviditeten. I de psykofysiologiska studierna fann vi kortisolnivåer som var lägre hos barn med ADHD än hos andra barn i skolåldern, framför allt på morgonen. Dessa skillnader fanns dock inte i gruppen som var yngre än elva år. Dessa resultat i kombination med att barnen med ADHD hade haft fler traumatiska barndomsupplevelser än andra och beskrev en högre grad av självupplevd daglig stress kan tala för att de låga kortisolvärdena kan vara uttryck för en utmattning av fysiologiska system över tid. Mycket talar för att stressreglering är ett område där många unga med ADHD behöver hjälp. ADHD-medicinering kunde inte föklara de låga kortisolvärdena utan tycktes snarare vara kopplad till högre värden. Eftersom kortisol ingår i ett av de system som höjer blodsockernivån har vi också i en pilotstudie undersökt blodsocker hos barn med ADHD. Det visade sig att HbA1C var något förhöjt hos barnen med ADHD jämfört med en kontrollgrupp. (HbA1C avspeglar hur blodsockret varit under de senaste månaderna.) Möjligen kan detta tolkas som ett uttryck för en sämre reglering av blodsockret hos barn med ADHD än hos andra barn. Ett helt annat perspektiv – hur omvärlden ser på barn med ADHD - redovisar vi i en experimentell studie i samarbete med den juridiska fakulteten vid Stockholms universitet (en av fyra artiklar inom ramen för detta mångåriga samarbete). Juridikstudenter ombads värdera barns förmåga att beskriva upplevelser av sexuella övergrepp. Om studenterna fick höra att barnet hade en neuropsykiatrisk problematik inkluderande ADHD så värderade de en berättelse om övergrepp på ett mer skeptiskt sätt än studenter som utan denna tilläggsinformation värderade samma berättelse.

Undervisning
Inom läkarprogrammet har min självklara uppgift varit som kursledare för BUP-kursen men jag har också hållit prekliniska föreläsningar och deltagit i integrationsveckan i samband med barnkursen. Jag har också ansvarat för och examinerat ST-läkarnas vetenskapliga arbeten inom BUP. Jag har lagt stor vikt vid att förmedla kunskaper till allmänheten, bl a genom medverkan i ”Forskning pågår” (föreläsningsdagar för kommun- och landstingsanställda i Uppsala) och i öppna föreläsningar. Dessa har dels rört ADHD, dels den bok som jag skrev med barnläkaren Carl Lindgren (Välfärdslandets gåta”, 2009) om varför den psykiska hälsan hos unga tycks försämras över tid.
 

Tillbaka till toppen

Erik Gylfe, Sekretionsforskning

Namn Erik Gylfe
Professor Sekretionsforskning, 1994-2014

Född 27 maj 1947, Stockholm
Föräldrar Karl-Erik Gylfe, Karin Gylfe (född Hagström)
Gift med Annika Scheynius, professor i klinisk allergiforskning, Karolinska institutet
Barn Åsa (f. 1972), Per (f. 1975)
 

Curriculum vitae

Prefekt institutionen för medicinsk cellbiologi
Medicine kandidat 1970, Umeå Universitet
Med. Dr. i histologi 1974, docent i histologi 1975 Umeå universitet
Vikarierande docent i histologi 1976, Uppsala universitet
Forskarassistent i histologi 1978, Uppsala universitet
E.o. docent i medicinsk cellbiologi 1982, Uppsala universitet
Särskild forskartjänst i experimentell diabetesforskning 1986, Medicinska forskningsrådet
Fernströmpriset för yngre forskare 1988
Högskolelektor i medicinsk cellbiologi 1993, Uppsala universitet
Invald i Kungliga Vetenskapssocieteten 1995

Styrelseuppdrag
BMC-nämnden
BMCs intendenturstyrelse
Medicinska fakultetens jämställdhetskommitté
Uppsala universitets jämställdhetskommitté
Acta Universitatis Upsaliensis


Biografi

Mina medicinstudier påbörjades i Umeå 1968 med målet att bli preklinisk forskare snarare än läkare. Jag rekryterades snart till histologiska institutionen, som då var Umeås främsta forskningsinstitution, och blev doktorand där direkt efter avlagd medicine kandidatexamen. Efter disputation 1974 och docentur 1975 accepterade jag erbjudandet att följa Bo Hellman, som fått professuren i Uppsala 1976, för att där bygga upp diabetesforskning kring insulinfrisättningens reglering. Framgångar under 80-talet ledde till 6-årig särskild forskartjänst vid Medicinska forskningsrådet, innan jag erhöll den utlysta professuren i sekretionsforskning 1994. Efter pensioneringen 2014 har jag fortsatt min forskning som emeritus.

Forskning

Doktorandstudier av insulinsekretionen
Min forskarutbildning började med en period vid Max-Planck-Institut für Experimentelle Medizin i Göttingen för lära en mikrokemisk teknik för aminosyrabestämningar. Denna var sedan huvudmetod i avhandlingen som handlade om metabolismens roll vid stimulering av insulinfrisättningen från bukspottkörtelns Langerhanska öar. En viktig upptäck var förekomst av transmittorsubstansen GABA som annars förknippas med nervvävnad.

Kalciumstudier i Uppsala och USA
Efter flytten till Uppsala kom forskningsfokus att ändras från intermediärmetabolism till sekretionens signaltransduktion, där kalciumjonen har en central roll som initiator av insulinfrisättning. Från början studerades flöden av radioaktivt kalcium vilket trots en del tolkningssvårigheter ledde till viktiga resultat. Under 1979 gjorde jag en postdoktoral period vid University of Pennsylvania, Philadelphia som ägnades åt kalciummätningar med fotometrisk teknik. Denna forskning fortsattes sedan i Uppsala med laboratorietillverkad utrustning från USA. Härigenom kunde det visas att glukos inte enbart stimulerar insulinfrisättningen utan även har en temporärt hämmande effekt.

Tekniska genombrott
Ett stort genombrott kom när fluorescerande kalciumindikatorer blev tillgängliga under 80-talet. Till skillnad från tidigare tekniker möjliggjorde dessa indikatorer direkta mätningar av kalcium i cellerna. Genom att bygga om den fotometriska utrustningen från USA för att mäta fluorescens fick vi plötsligt överlägsna förutsättningar för kalciumstudier. Detta ledde inte enbart till ökad förståelse av insulinfrisättningens reglering. Verksamheten kom dessutom att breddas till studier av mekanismerna för frisättning av blodsockerhöjande glukagon och i samarbete med kirurgkliniken det blodkalciumhöjande parathormonet. Ett viktigt steg var att anpassa mättekniken till mikroskopi vilket gjorde att kalciumkoncentrationens förändringar i enskilda celler kunde följas i realtid under mer än en timme. Härigenom gjordes upptäckten att kalciumkoncentrationen oscillerar vilket är bakgrunden till pulserande insulinfrisättning.

När vi i början av 90-talet anskaffat den första utrustningen för digital bildanalys kunde kalcium mätas i många celler samtidigt och deras interaktioner studeras. Efter en period vid Max-Planck-Institut für Biophysikalische Chemie, Göttingen 1992 kunde kalciummätningarna kombineras med elektrofysiologisk patch-clamp teknik och avslöja de biofysikaliska mekanismerna bakom kalciumförändringar.

Sedan jag utnämnts till professor i sekretionsforskning har forskningen allt mer koncentrerats kring diabetesrelaterade hormonstörningar. De tekniska landvinningarna har möjliggjort studier inte enbart av Langerhanska öceller som frisätter insulin och glukagon utan även de som frisätter somatostatin och pankreaspolypeptid. Efter introduktion av totalreflektionsmikroskopi har de enskilda cellerna dessutom kunnat studeras på plats i den Langerhanska ön.

Molekylärbiologiska framsteg
Genom att använda molekylärbiologiskt designade indikatorer baserade på fluorescerande protein har vi under senare år kunnat mäta mycket annat än kalcium i enstaka celler. Det gäller exempelvis budbärarmolekyler som cAMP, ATP, och membranlipider men även fluorescensmärkta proteiners rörelser i celler. Ofta går det dessutom att mäta 2-3 olika saker samtidigt i många olika celler i en Langerhansk ö. Detta har lett till flera viktiga upptäckter. En del har varit ytterst oväntade vilket ifrågasatt rådande uppfattningar och bidragit till ökad förståelse, nya hypoteser och andra forskares matematiska modellering av sekretionsprocessen.

Det blodsockerhöjande glukagonet
Under de senast åren har alltmer tid ägnats åt glukagon som har mycket större betydelse vid diabetes än man tidigare anat. Genom att studera kinetiken av hormonfrisättningen från Langerhanska öar från människa och mus upptäcktes att glukos-stimulerad insulin och somatostatinfrisättning pulserar i samma fas medan glukagonsekretionen pulserar i motsatt fas.  Regleringen av dessa pulsationer har visat sig omfatta både direkta effekter av glukos på de olika celltyperna och parakrina interaktioner mellan cellerna. Studierna av glukagon har även visat att glukos inte bara hämmar sekretionen utan att höga koncentrationer verkar stimulerande, vilket kan bidra till högt blodsocker vid diabetes.

Ett tidigt väckt intresse för teknik och elektronik har varit till stor nytta för min forskning. Den har ofta varit baserad på egenkonstruerad apparatur/elektronik och tillgången till verkstadsresurser vid Biomedicinskt centrum har varit en fantastisk tillgång i den internationella forskningskonkurrensen. 

Administrativa uppdrag

Inom Uppsala universitet har jag i omgångar varit vald ledamot av BMC-nämnden och som prefekt i BMCs intendenturstyrelse. Jag var ledamot av medicinska fakultetens jämställdhetskommitté i 15 år från starten 1996 till 2011. Jag var även omväxlande suppleant och ledamot av Uppsala universitets jämställdhetskommitté under sammanlagt 8 år. På nationell nivå var jag suppleant i Medicinska forskningsrådets prioriteringskommitté för morfologi 1988-1997, ledamot av Medicinska forskningsrådets/Vetenskapsrådets prioriteringskommitté för klinisk forskning 1998-2002. Internationellt har jag granskat forskningsansökningar för The Wellcome Trust, International Science Foundation, National Institutes of Health, Italienska forskningsrådet, Norska forskningsrådet, Flanderns forskningsråd samt för olika stiftelser och fonder. Jag var sakkunnig vid tillsättning av 4 professurer, varav en i Finland, samt för 4 docenturer. Jag var opponent på doktorsavhandlingar vid 13 tillfällen varav 4 i utlandet – Finland, Belgien, Danmark och Storbritannien. Jag ingår i tidskriften Cell Calciums editorial board sedan 1991, var biträdande redaktör för Acta Physiologica 1992-2011 och var suppleant i styrelsen för Acta Universitatis Upsaliensis 1994-2014.

Undervisning

Under hela min universitetstid har jag föreläst histologi, cellbiologi och cellfysiologi främst för läkarstuderande och biomedicinare. Jag tog initiativ till läkarutbildning med forskningsinriktning med intag av 12 studenter per år och ledde verksamheten 1992-1999. När denna utbildning ersattes med Sommarforskarskolan kom jag även att leda den verksamheten 2000-2009.

När skolans betygssystem ändrades under 90-talet, insåg jag att det skulle få negativa effekter på studenternas kunskaper och engagerade mig i en grupp vid fakulteten som under två år diskuterade om vi skulle införa testbaserad intagning. En sådan ansågs dock vara alltför arbets- och resurskrävande med negativa konsekvenser för annan verksamhet. Jag är kritisk till den stora förändringen av läkarutbildningen som innebär problemorienterad undervisning redan från studiestart och har skrivit flera inlägg i frågan. Denna förändring har försvårat studenternas inlärning av basala begrepp trots betydligt större insatser från lärarna.

Inom forskarutbildningen har jag deltagit som lärare i forskarutbildnings- och forskarkurser såväl i Uppsala som vid andra svenska universitet och utomlands. Under 90-talet arrangerade jag två internationella EMBO-kurser för doktorander och postdoktorer. När jag gick i pension 2014 hade 8 av de 19 doktorander jag varit huvudhandledare för hunnit bli professorer.

Tillbaka till toppen

Håkan Aldskogius, Medicinsk strukturbiologi

Namn Håkan Aldskogius
Professor Medicinsk strukturbiologi, 1995-2010

Född 7 mars 1943, Uppsala
Föräldrar Rudolf Aldskogius, Rosa Aldskogius (född Sundberg)
Gift med Elena Kozlova, universitetslektor i regenerativ neurobiologi, Uppsala universitet
Barn Malin (f. 1969) och Olof (f. 1973)

Curriculum vitae

Prefekt institutionen för neurovetenskap
Läkarexamen 1971, Uppsala universitet
Legitimerad läkare 1971
med. dr. i anatomi 1974, docent i anatomi 1976, båda Karolinska institutet
Fogarty Research Fellow, Albany Medical College, Albany, NY, 1977-78
E.o. docent i anatomi 1976-84, universitetslektor i anatomi 1984-1995, båda Karolinska institutet
 

Biografi

Det kändes som en stor förmån att efter 25 år återkomma som forskare till min födelsestad och den geografiska startpunkten för min forsknings- och undervisningsverksamhet. Vid min emigration från Uppsala 1970 hade undervisningen i anatomi vid BMC börjat knappt två år tidigare, men min spirande forskarutbildning bedrevs alltjämt i anatomiska institutionens gamla lokaler vid Svandammen. Cykelturerna eller promenaderna därifrån till BMC för att undervisa var inte alltid de mest populära utflykterna på den tiden. Förberedelserna inför återkomsten till BMC 1995 bjöd på ett intressant återseende i detta sammanhang. Vårt laboratorium inhystes nämligen till stor del i vad som var anatomikursens dissektionssal när jag lämnat Uppsala! 

Vid BMC har vi haft inte bara utmärkta lokalmässiga förutsättningar för att utveckla vår forskning, utan även utomordentliga samarbetsmöjligheter. Att så många kompetenser samlats under ett tak erbjöd en kontrasterande miljö jämfört med de lokalmässigt utspridda instutionerna vid Karolinska institutets campus i Solna. Bildandet av en neurovetenskaplig institution innebar ytterligare stimulans genom förstärkta samarbeten och möjligheten att bidra till utvecklingen av en tydlig neurovetenskaplig profil vid Uppsala universitet.

Nervsystemets plasticitet på gott och ont

Vi kunde snabbt vidareutveckla våra huvudsakliga forskningslinjer: gliacellernas roll vid skada på perifer nerv, respektive problemet med frånvaro av regeneration efter skada på nervbanor i ryggmärgen. Vi kunde visa att mikrogliaceller, centrala nervsystemets egna immunceller, reagerar med proliferation och uttryck av komplement på en perifera nervskada av sensoriska nerver. Genom insatser av forskargrupper framför allt i USA, Kanada och England, framkom resultat som starkt tydde på att denna ”immunologiska” reaktion spelar en viktig roll för uppkomsten av nervskadeinducerad neuropatisk smärta. Fortsatt forskning inom detta område vid ett flertal andra laboratorier har stimulerat till försök att utveckla läkemedel som påverkar effekten av cytokiner och kemokiner som signalerar mellan skadade nervceller och omgivande gliaceller.

Inom forskargruppen bedrev docent Elena Kozlova pionjärstudier avseende det kalciumbindande proteinet S100A4, som av danska cancerforskare visats stimulera metastasering av experimentella tumörer. Kozlova visade att detta protein endast förekommer i astrocyter i vit substans och i astrocyter längs den väg, där stamceller kontinuerligt vandrar och mognar från den subventrikulära zonen till luktbulben. S100A4 visades minska astrocyternas rörlighet och bidra till dessa cellers egenskap att under vissa omständigheter blockera nervtrådsväxt.    

För forskningslinjen med inriktning mot ryggmärgsskador erhöll vi som koordinatorer ett anslag från EU i samarbete med forskargrupper från England, Irland och Spanien. Vi byggde där vidare på studier som visat att perifert transplanterade embryonala sensoriska nervceller kan skicka nervtrådar in i det vuxna djurets ryggmärg. Vi kunde nu för första gången visa att sådana nervtrådar kan bilda funktionella nervkontakter i mottagardjurets ryggmärg och återskapa fungerande sensorimotoriska reflexer. Dessa studier innebar också att vi hade en bra grund att engagera oss i möjligheterna att med hjälp av transplanterade stamceller återskapa funktioner som förlorats på grund av ryggmärgsskada. I utvecklingen av denna forskningsinriktning spelade docent Elena Kozlova en avgörande roll genom etablerande av metodik för odling av neurala och embryonala stamceller och deras specifika differentiering efter transplantation till det skadade nervsystemet.

Nya undervisningsprogram ser dagens ljus

Jag engagerades tidigt i övergripande undervisningsfrågor på olika plan såsom fakultetens grundutbildningskommitté och läkarprogrammets programkommitté. Huvudfrågan i grundutbildningskommitténs arbete var införlivandet i universitetet av verksamheterna vid den tidigare vårdhögskolan. Kommitténs ordförande, professor Bengt Gerdin, bedrev ett oförtröttligt arbete på att genomföra denna omvälvande process på ett så optimalt sätt som möjligt.

För den senare tillkomna programkommittén för läkarprogrammet utvecklads en modernisering av detta program till en huvudfråga som bearbetades under flera år och ofta ledde till känslosamma reaktioner bland fakultetens lärare. Här spelade kommitténs ordförande, professor Olle Nilsson, en avgörande roll i arbetet på att vårterminen 2006 sjösätta en utbildning baserad på modernare pedagogiska principer än dess föregångare. Jag fick ”förmånen” att medverka såväl i förarbetet till denna utbildning som i dess genomförande. I dessa sammanhang finns anledning att än en gång framhålla den samarbetsanda som uppvisades av fakultetskollegor och studenter i samband med skapandet av nya kurser och undervisningsmoment.

Samtidigt med införandet av det nya läkarprogrammet inträffade en annan milstolpe inom fakultetens grundutbildning, nämligen starten för en logopedutbildning vid Uppsala universitet. Uppsala var vid den tidpunkten det enda stora universitet som inte hade en sådan utbildning. Jag hade ett par år tidigare utsetts att leda en grupp med målet att få examensrätt för ett logopedprogram. I arbete fram till detta mål deltog helhjärtat yrkesverksamma logopeder i Uppsala och omgivande län, lärare från humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna samt – med en avgörande insats på de tunga slutsträckorna – Margareta Jennische, som blev fakultetens första universitetslektor i logopedi.  

Prefekt i medgång

De avslutande åren innebar en stor utmaning att ta över som prefekt för institutionen för neurovetenskap efter den förnämliga insats som professor Lars Oreland och hans medarbetare gjort från den nybildade institutionens tillkomst 1998. Jag uppfattade min uppgift som att försöka hitta gemensamma, långsiktiga (och höga) målsättningar och synergier inom såväl forskning som undervisning. Tack vare insatser från alla lojala medarbetare inom institutionens olika verksamheter kändes det som om vi kom i varje fall en liten bit i den riktningen. Prefektperioden innebar även många stimulerande kontakter med den dynamiska och kreativa universitets-, områdes- och fakultetsledning, som verkade under samma tidsperiod.

Tillbaka till toppen

Bengt Meyerson, Medicinsk beteendevetenskap

Namn Bengt Meyerson
Professor Medicinsk beteendevetenskap (1988–1998)

Född 28 september 1933, Stockholm († 27 oktober 2015)
Föräldrar Boris Meyerson, Rut Meyerson (född Levin)
Gift med Harriet Meyerson, Fil.kand., Miljö & Hälsoskyddsinspektör
Barn Gabrielle (f.61), Ulrika (f.63), Josefine (f.70)

Curriculum vitae

Prodekanus Medicinska fakulteten,
Prefekt institutionen för medicinsk farmakologi
Styrelseuppdrag Universitetsbiblioteket, Uppsala datacentral (UDAC), BMC-nämnden, Djuravdelningsnämnden BMC, Uppsalaregionens djurförsöksetiska nämnd, Folkuniversitetets kursverksamhet vid Uppsala universitet, Acta Universitatis Upsalientis.
Legitimerad läkare 1963
Med.dr. i farmakologi 1964, Docent i farmakologi 1965, Universitetslektor i farmakologi 1969
 

Biografi

Utöver specifika målsättningar, inriktade mot att förstå uppkomst och utveckling av mentala sjukdomar, fanns och finns fortfarande behovet av att finna lämpliga djurmodeller för studier av sådana problemställningar. Efter min vistelse vid Brain research Institute, UCLA, Kalifornien (1966-67), fick jag amerikanska forskningsanslag för att sätta upp ett beteendevetenskapligt forskningslaboratorium vid BMC, Uppsala universitet. 

De gängse metoderna för i laboratorium utförda djurexperimentella beteendestudier hade till stor del sina rötter i behaviorismen, reduktionism och i en mekanistisk syn på hur beteende genererades med stark fixering till B.F. Skinners teorier om hur betingning (conditioning)och förstärkning (re-inforcement) styr beteende. Samtidigt vann etologin uppmärksamhet genom Konrad Lorentz och Niko Tinbergens studier.  

Utmaningen var att å ena sidan utnyttja djurens naturliga beteende, det vill säga det beteende de visar under naturliga betingelser, framför allt beteende kopplat till reproduktion och överlevnad (riskbedömning, risktagande, födointag). Vi räknade med att den biologiska basen för sådana former av beteende sannolikt är evolutionärt konserverade och skulle därmed ge förutsättningar för att våra rön ägde giltighet över artgränserna. Samtidigt krävde förutsättningarna för att nå validitet att olika beteenden kunde mätas i stabila, upprepbara parametrar.

En ny arena

Multivariat teknik innebär att försöksdjuret exponeras för ett antal stimuli och att man mäter en mångfald av beteendeformer. De första modellerna byggdes upp för att mäta djurets motivation, det vill säga strävan söka social alternativt sexuell kontakt. Vi använde till en början ett batteri av olika tester (labyrinter, barriärer, öppna ytor, för att mäta djurets val eller villighet att nå ett visst mål (social, sexuell kontakt, öppen ljus/mörk area, tillflykt till skyddad plats, föda etc.).

Så småningom utvecklade vi en arena, ”Multivariate Concentric Square Field”, som innehöll olika områden där varje område karaktäriserades av endera risk, skydd, någon form av belöning, stimulerade undersökande eller gångsystem som aktiverade allmän aktivitet.

Gruppens doktorander, ”postdocs” och duktig teknisk personal utvecklade också ett video-dator system och ett program för att överföra direkt observation till dator för registrering. Programmen vidareutvecklades och kommersialiserades av det holländska företaget Noldus. 

Den multivariata metodiken krävde tillgång till lämpliga metoder för statistisk analys. Principle Component Analys, utvecklat av bland andra Svante Wold, Umeå Universitet, blev kommersiellt tillgängligt. Själva utvecklade vi den statistiska metoden Trend analys, baserad på icke-parameterisk statistik. Det bör då sägas att mycket av det arbetet skedde under min tid som emeritus, då också angivna beteendemodeller vidareutvecklades och tillämpades i en rad arbeten omfattande mus, råtta, hund och nu senast även omfattar fiskstudier.

Undervisning

Parallellt med min forskning undervisade jag i medicinsk farmakologi på Läkar- och Biomedicinarprogrammen samt vid forskarutbildningskurser inom försöksdjurskunskap och djurexperimentell beteendeforskning.

Tillbaka till toppen

Lars Oreland, Medicinsk farmakologi

Namn Lars Oreland
Professor Medicinsk farmakologi (1987–2007)

Född 29 september 1939, Nordmaling
Föräldrar Martin Oreland, Ulla Oreland (född Lagerström)
Sambo med Jarmila Hallman, professor i psykiatri, Uppsala universitet
Barn Carl (f. 1977)

Curriculum vitae

Prefekt institutionen för medicinsk farmakologi (1990-1998), och efter sammanslagning för institutionen för neurovetenskap (1999-2007), Uppsala universitet
E. o. Lärare i klinisk farmakologi 1969-1975 vid Umeå universitet
Med. Dr. i farmakologi och docent i farmakologi 1972 vid Umeå universitet
Professor i farmakologi 1975, Umeå universitet
Visiting professor, Showa university, Tokyo, Japan, 1979
Professor i farmakologi 1982, Göteborgs universitet
Professor i biokemisk farmakologi 1984, Uppsala universitet (farmacevtiska fakulteten)
Professor i medicinsk farmakologi 1987, Uppsala universitet

Styrelseuppdrag Svensk förening för klinisk farmakologi, Fakultetsnämnden Umeå universitetFakultetsnämnden Uppsala universitet, Uppsala överläkarförening, Medicinska forskningsrådet, Svensk Förening för Alkohol-och Drogforskning (SAD), Hjärnfondens vetenskapliga nämnd, de Uppsala universitet närstående organisationerna Uppsala medicinhistoriska förening, Uppsala medicinhistoriska museum.


Betydelsefulla utmärkelser/priser

2010 Hedersdoktor vid Tartu universitet, Tartu, Estland
2009 Centralförbundet för Alkohol och Narkotikaupplysnings (CAN) drogforskningspris, Stockholm
2001 The Oswald Schmiedeberg Award, Tartu
1996 James B. Isaacson Award, utdelat av Res. Soc. on Alcoholism (RSA) och Int. Soc. Biomed. Res. on Alcoholism  (ISBRA), gemensamt med professor Lars von Knorring, Washington D. C.
1984 The H Lundbeck A/S Jubilee Award gemensamt med EB Nielsen), Köpenhamn


Biografi

Mina läkarstudier påbörjades i Uppsala 1958. Efter fem terminer i Uppsala fortsatte dessa studier i Umeå parallellt med amanuenstjänst vid den då i Umeå ännu inte färdigbyggda institutionen för farmakologi. Det råkade bli farmakologi eftersom där fanns den enda lediga arvoderade platsen.

Efter att under ett år mest ha packat upp provrör och apparater fick jag som forskningsuppgift att renframställa och karaktärisera det hårt till mitokondriemembranet bundna enzymet monoaminoxidas (MAO), vilket tursamt nog, efter 6-7 år av misslyckanden, lyckades med hjälp av extraktion av fosfolipider med organiskt lösningsmedel (metyletylketon) och många hundra kilo grislever.

Det nya systemet för doktorsexamen med handledaransvar, doktorandkurser, tidsbegränsning, mm vid avhandlingsarbete hade ännu inte trätt i kraft och någon erfarenhet av projekt liknande mitt fanns inte i närområdet. Men, det mentala och materiella klimatet, både som läkarstudent och som ung forskare, var mycket förmånligt i Umeå under 1960-talet och jag är min dåvarande chef och sedermera nära vän, prof. Gunnar Hollunger, mycket tacksam för att han anvisade mig just detta projekt att arbeta med – även om det hade karaktären av ”allt eller intet” med mycket dåliga odds.

Från Umeå till Göteborg

Framgången med MAO enzymet ledde till disputation och docentur 1972 och bitr. professur i farmakologi vid Umeå universitet 1975. Låg halt av MAO i lättåtkomliga blodplättar från människa, visade sig vara en stark, konstitutionell markör för sensationssökande impulsiv personlighet och för vulnerabilitet för antisocialt beteende och missbruk, med stort massmedialt intresse som följd.

Forskning kring MAO ur biokemiska, fysiologiska och psykiatrisk/psykologiska aspekter har, med vissa smärre utflykter inom andra områden, därefter fortsatt under hela min tid som forskare. I samband med familjens längtan efter ett klimat med kortare vintrar, erhöll jag 1:a okt. 1982 professur i farmakologi i Göteborg. Tiden i Göteborg var mycket trevlig och närheten till Arvid Carlsson och hans medarbetare inspirerande.

Åter till Uppsala

Efter några år i Göteborg övertalades jag efter några år att söka en nyinrättad professur i biokemisk farmakologi vid farmaceutiska fakulteten i Uppsala. Jag hade då inte riktigt insett att utnämningen den 1:a april 1984 innebar ett oåterkalleligt steg. Jag minns ännu hur Göteborgsfödde rektor Martin Holmdahl vid installationen, med ett oavsiktlig förvånat uttryck i ansiktet, sade du hade professur i Göteborg – och flyttar till Uppsala?

Avsikten var att återvända till professuren i Göteborg, vilken hölls i beredskap för min återkomst, men personliga omständigheter gjorde att jag kom att stanna kvar i Uppsala. När sedan professuren i medicinsk farmakologi vid medicinska fakulteten i Uppsala blev ledig utnämndes jag på denna tjänst 1 augusti 1987 och är nu pensionerad från denna sedan 1 oktober 2007. Emedan jag hade goda externa anslag till och med 2013 hade jag anställning som senior forskare 2012-13.

Administrativa uppdrag

Efter övergången till den medicinska fakulteten blev jag ledamot av fakultetsnämnden under åren 1991-93, samt ordförande för Uppsala överläkarförening till dess att denna uppgick i Uppsala allmänna läkarförening. År 1990 efterträdde jag Bengt Meyerson som prefekt för institutionen för medicinsk farmakologi och kvarstod som sådan fram till denna institutions uppgående i en storinstitution. År 1997 fick jag, tillsammans med professor Lennart Persson, fakultetens uppdrag att sammanslå drygt 40 små institutioner till cirka 10 storinstitutioner. Från 1 juli 1999 fram till min pensionering 2007 var jag prefekt för den nya institutionen för neurovetenskap, som hade tagit form 1 januari 1998.

Bland övriga uppdrag kan nämnas att jag under åren 1995-2000 var ledamot av Medicinska forskningsrådets (MFR) styrelse och 1994-2000 ordförande för dess prioriteringsgrupp för fysiologi-farmakologi. Åren 2007-2008 ordförande för Svensk Förening för Alkohol-och Drogforskning (SAD), och under åren 1999-2007 ordförande för Hjärnfondens vetenskapliga nämnd.

Jag har suttit i redaktionskommittéerna för Naunyn Schmiedeberg's Archives of Pharmacology 1985-1992, för Scand. J Physiol. 1992-2012, för Acta Psychiat. Scand. 1993-2005, för J. Neural Transm. 1980-2005 och för Upsala J Med Sci. 1990-2012. Som emeritus har jag för närvarande de hedersamma uppdragen att var ordförande för Uppsala medicinhistoriska förening och för styrelsen för Uppsala medicinhistoriska museum.

Undervisning

Alltsedan 1987 fram till ht 2014 har jag föreläst för läkarstuderande och biomedicinare om neuro-psyko-farmakologi, inkluderande droger och drogmissbruk, samt deltagit i forskarutbildningskurser, specialistutbildningskurser, etc. Eftersom jag började undervisa i större omfattning från ht 1964 innebär detta att jag haft förmånen att träffa cirka 100 terminers läkarstuderande, vilket berett mig det största nöje. Från studenternas sida har jag fått många bevis på uppskattning.

Till undervisning kanske också kan räknas funktion som huvudhandledare för disputander och opponentskap vid disputationer, av vilka jag under min Uppsalatid kan räkna ett drygt 20-tal, respektive ett antal inte understigande 50.

Forskning

Redan vid tillträdandet av tjänsten i Uppsala 1984 hade jag ett värdefullt och omfattande kontaktnät av kollegor inom de biokemiska, psykiatriska och psykologiska områdena och dessa samarbeten kom att fortsätta i samma omfattning som tidigare. I sammanfattning innebar dessa samarbeten studier av samband mellan biokemiska markörer, framför allt inom det monoaminerga området, och personlighet och psykiatriska sjukdomar/störningar.

Beträffande den mer experimentella delen av verksamheten hade jag turen att som doktorand råka få Jaanus Harro från det då ännu i Sovjetunionen ingående Estland. Harro var mycket kunnig i djurexperimentell verksamhet och kom att även efter sin disputation att bli en mångårig samarbetspartner. Vi studerade bl.a. om försiktig lesion med neurotoxin av serotonin- resp. noradrenalinsystemet hos råttor kunde framkalla beteenden som kunde tolkas som depression.

Som ett annat exempel från starten i Uppsala kan nämnas, att när PET-verksamheten startade i Uppsala i mitten av 1980-talet under Bengt Långströms ledning, var ett projekt med en C11-märkt MAO-hämmare (deprenyl/seleginlin) som markör för hjärnans MAO sannolikt PET-centrums första projekt med en markör för enzymaktivitet.

Vi hade tidigare funnit att aktiviteten av MAO ökar med åldern och är ytterligare ökad vid neurodegenerativa sjukdomar. Även brist på vitamin B12 ger en mycket kraftig ökning av MAO-aktiviteten. Under en tid sökte vi genom hämning av det B12-beroende enzymet metionin-syntas med lustgas till råttor studera om den ökade MAO-aktiviteten i blodplättar och de degenerativa förändringarna i CNS vid Alzheimers sjukdom och ALS kunde ha ett gemensamt ursprung i en störning av B12-beroende metyleringsreaktioner.

En ny riktning

En fördel med flyttningen till Uppsala var den inriktning mot molekylärgenetik som var påtaglig på BMC. Med hjälp av framför allt Jonas Ekblom, som under många år kom att verka som post-doc i min grupp, kunde vi relativt tidigt växla in på detta spår med studier över exempelvis molekylära regleringsmekanismer och betydelsen av genvarianter av framför allt för MAO-enzymerna. År 2000 fick en rapport från USA i Science om en tydlig gen-miljö interaktion för antisocialt beteende stort genomslag såsom den första i sitt slag. Genen ifråga var den för MAO-A, vilken förekommer i två varianter med betydande skillnad i aktivitet i cellkultur.

Vi hade då redan ett brett samarbete med Centrum för klinisk forskning i Västerås (CKMF) företrätt av prof. Jerzy Leppert och doktoranden, sedermera professor, Kent Nilsson, och kunde omedelbart med hjälp av deras mycket lämpliga material upprepa och utvidga området rörande gen-miljö interaktioner. I ett stort antal rapporter har vi kunnat påvisa att flera av de genvarianter vi studerat, till skillnad mot andra varianter av samma gener, ger ”plasticitet”, det vill säga att de i god psyko-social miljö kan innebära en fördel, medan de i dålig miljö innebär risk för olika former av antisocialt beteende eller missbruk.

Många beteendestörningar är dessutom starkt beroende av kön och vi har ägnat stor uppmärksamhet åt frågan om betydelsen av att MAO generna (A resp. B) är lokaliserade till X- kromosomen. Vi har, som första grupp, påvisat det besynnerliga förhållandet att ”riskvarianten” för MAO-A genen hos pojkar/män är den som innebär låg risk hos flickor/kvinnor.

Frågan rörande orsakssambandet mellan blodplättarnas MAO aktivitet och personlighet är fortfarande obesvarad. Att blodplättarnas MAO skulle avspegla hjärnans MAO kunde vi avfärda redan på 1980-talet. En rad ”confounding factors” som rökning, etnicitet mm har ibland fått forskargrupper att förneka att ett sådant samband överhuvudtaget finns. Därför var det med stor tillfredsställelse som vi tillsammans med forskare från NIAAA kunde visa att frilevande rhesusapor på Morgan island utanför South Carolina uppvisade ett starkare samband mellan blodplättarnas MAO och beteende och frivilligt alkoholintag än vi någonsin funnit i kliniska material.

Svaret måste ligga i olika grad av epigenetiska förändringar av MAO i blodplättar respektive hjärnvävnad, sannolikt redan under fosterstadiet då den konstitutionella delen av personligheten anläggs. Vi skulle ha behövt ett par år till.

Tillbaka till toppen

Johan Stjernschantz, Farmakologi och läkemedelsutveckling

Namn Johan Stjernschantz
Professor Farmakologi och läkemedelsutveckling (1999-2004)

Född 15 april 1947, Vasa, Finland
Föräldrar Ben Stjernschantz, Gunvor Stjernschantz (född Stenbäck)
Sambo med Iréne Aspman
Barn Joanna (f. 1972), Camilla (f. 1975)
 

Curriculum vitae

Medicine licentiat 1974, Helsingfors universitet, samt legitimerad läkare i Finland
Medicine och kirurgie doktor 1976, Helsingfors universitet
Gästforskare vid Institutionen för fysiolologi och medicinsk fysik, Uppsala universitet (1977-1978)
Postdoctoral fellow vid Department of Ophthalmology and Visual Science, Yale University 1979-1981
Assistant Professor of Ophthalmology and Visual Science vid Yale University (1981-1982)
Docent i fysiologi 1987, Helsingfors universitet
Chef för glaukomforskning vid Pharmacia Ophthalmics AB i Uppsala (1987-1997)
Adjungerad professor i experimentell oftalmologi, Uppsala universitet (1996-1999)
Professor i farmakologi och läkemedelsutveckling, Uppsala universitet (1999-2004)
 

Betydelsefulla utmärkelser/priser

1996 Pharmacia&Upjohn ”Achievements in Science & Medicine Award”
1997 Årets projektledare, Svenska Projektakademien (tillsammans med Thomas Uhlin, Pharmacia)
2000 Proctor Award/Medal, Association for Research in Vision and Ophthalmology (ARVO) USA (tillsammans med Laszlo Bito, Columbia University)
2002 Ernst H Bàràny Prize (International Congress of Eye Research, Geneve)
2004 Pris i läkemedelskemi, Apotekarsocieten i Sverige (tillsammans med Bahram Resul, Uppsala universitet)
 

Biografi

Jag påbörjade mina medicinska studier vid Helsingfors universitet i Finland 1969 och avlade medicine licentiatexamen 1974 samt erhöll legitimation för läkaryrket samma år. 1971 väcktes mitt intresse för forskning inom ögonområdet. Jag forskade på Institutionen för anatomi vid Helsingfors universitet på sidan om mina medicinska studier. Min forskning var inriktad på det kolinerga nervsystemet i ögat och dess betydelse vid reglering av kammarvätskedynamik och ögontryck. Ett samarbete inleddes 1975 med Professor Anders Bills forskargrupp vid Institutionen för fysiologi och medicinsk fysik vid Uppsala universitet. Anders Bill och Albert Alm (senare professor i oftalmiatrik vid Uppsala universitet) hade tagit i bruk en metod att mäta regionalt blodflöde i ögats olika vävnader med radioaktivt märkta mikrosfärer och ett fruktsamt samarbete påbörjades för att utreda hur det kolinerga nervsystemet påverkade blodflödet i ögat. Jag disputerade 1976 vid Helsingfors universitet.

I vår forskning med Anders Bill halkade vi in på neuropeptider och deras betydelse i ögat. Vi var speciellt intresserade av substans P och vasoactive intestinal polypeptide med effekt på blodkärl. Jag fortsatte sedan mina studier inom neuropeptidområdet på Yale University i USA i Professor Marvin Sears forskargrupp efter att ha tilldelats ett Fogarty International Fellowship stipendium. Fokus var inställt på betydelsen av neuropeptider vid inflammationsreaktioner i ögat.

Efter tre år i USA återvände jag till mitt hemland Finland för att ta anställning inom läkemedelsindustrin som medicinsk chef. På sidan om det administrativa arbetet hade jag möjlighet att bedriva grundforskning både inom industrin samt på Helsingfors universitet. Bl.a. undersökte jag betydelsen av calcitonin gene related peptide och prostaglandiner vid ögoninflammationer. Jag blev kontaktad 1986 av Pharmacia Ophthalmics i Uppsala och erbjuden en tjänst som utvecklingschef. Pharmacia hade några år tidigare kontaktats av Professor Laszlo Bito vid Columbia University i New York med ett förslag att utveckla ett nytt läkemedel mot glaukom baserat på naturligt förekommande prostaglandiner och ett samarbete hade ingåtts. Naturligt förekommande prostaglandiner såsom PGFoch PGE2 samt enkla karboxylsyra-estrar av dessa sänkte ögontrycket effektivt på försöksdjur men orsakade kraftiga biverkningar.  Jag insåg potentialen i Bitos upptäckt med mina medarbetare och på min inrådan etablerades ett glaukomforskningslaboratorium på Pharmacia Ophthalmics 1987. Förhoppningen var att en prostaglandinanalog med mindre biverkningar kunde forskas fram.

Ett långvarigt samarbete påbörjades med läkemedelskemisten Bahram Resul, som några år tidigare hade disputerat hos Professor Richard Dahlbom vid Farmacevtiska fakulteten vid Uppsala universitet och därefter tagit anställning som kemist på Pharmacia. Ett struktur-aktivitets forskningsprogram inleddes för att utreda om de biverkningar som PGF och PGE2 orsakade i ögat kunde elimineras/minskas genom kemisk modifiering av prostaglandin molekylerna. Detta arbete ledde till identifieringen av latanoprost en analog av PGF2α med god selektivitet för FP prostanoid receptorn och en avsevärt bättre fördragbarhet i ögat än de naturligt förekommande prostaglandinernas. Latanoprost utvecklades till ett nytt läkemedel mot glaukom och nådde marknaden 1996 under namnet XalatanR. XalatanR är än idag ett av de mest använda läkemedlen för behandling av glaukom i de allra flesta länder.

Efter sammanslagningen av Pharmacia med det amerikanska läkemedelsbolaget Upjohn beslöts 1997 att ögonforskningen på bolaget skulle läggas ned. Min grupp erbjöds möjlighet att fortsätta verksamheten på Institutionen för Medicinsk farmakologi på BMC vid Uppsala Universitet med ekonomiskt understöd från Pharmacia-Upjohn. Jag blev utnämnd till professor i medicinsk farmakologi och läkemedelsutveckling 1999. Vi fortsatte forskningen inom prostaglandinområdet bl.a. för att utreda en tidigare okänd och potentiellt allvarlig biverkan som prostaglandiner kan orsaka i ögat, nämligen en irreversibel pigmentering av iris (regnbågshinnan). Vissa internationellt erkända patologer ansåg att denna biverkan kunde utgöra ett förstadium till melanom. Ett omfattande arbete krävdes för att bevisa att så inte var fallet. Vi syntetiserade och testade även nya analoger med selektivitet för olika prostanoid receptorer för behandling av andra sjukdomar bl.a. psoriasis och Menieres sjukdom, en öronsjukdom påminnande om glaukom i ögat.

Under min tid inom läkemedelsindustrin och Uppsala universitet har jag handlett ett begränsat antal doktorander samt licentiater. En betydande del av min tid upptogs av säkerhetsarbetet kring latanoprost samt av att försvara Pharmacias latanoprostpatent vid ett stort antal patenträttegångar i ett flertal länder, uppgifter jag åtagit mig för att möjliggöra övergången av min forskningsgrupp från Pharmacia till Uppsala universitet. År 2005 återgick jag till läkemedelsindustrin för att fortsätta med kliniska prövningar av prostaglandinanaloger vi forskat fram på Uppsala universitet.
 

Undervisning

Under min tid på Uppsala universitet undervisade jag i medicinsk farmakologi och fungerade även som studierektor på läkarprogrammet.

Tillbaka till toppen