En fråga om jämställdhet

För några år sedan ville alla vara feminister. I dag har jämställdheten halkat rejält på dagordningen. Inget kan hävda att vi uppnått det vi ville. Så hur gick det egentligen till när en av vår tids stora frågor trillade under mötesbordet?

Det är en helt vanlig rusningstimme i kvarteren kring Universitetshuset. Stadsbussarna mullrar runt hörnet vid Ofvandahls, studenterna trängs på cykelbanan och utanför dômen får turisterna nackspärr. Den som söker lugnet gör klokt i att leta sig till Gustavianums hörsal Minus. Just i dag platsen för årets enda jämställdhetsdag inom vetenskapsområdet medicin och farmaci. Här finns det gott om armbågsrum. Av nästan 8 000 inbjudna har bara dryga tiotalet hittat hit. Av dem är merparten med och arrangerar. Frågan är ofrånkomlig: Hur är det egentligen ställt med jämställdhetsarbetet vid våra fakulteter?
– Vi har ett bra program med intressanta föredragshållare, ändå räcker det inte för att folk ska avvara några timmar om året åt genusfrågor. Självklart måste vi bli bättre på att sälja våra evenemang, men det visar också den låga prioritet jämställdheten har inom vetenskapsområdet. För att nå en förändring måste vi agera på flera plan i den hierarkiska organisation vi befinner oss i, säger Anna T. Höglund, ledamot i vetenskapsområdets jämställdhetskommitté och lektor i vårdetik med genusvetenskaplig inriktning.

På scenen presenterar Charlotte Silander sin avhandling Pyramider och pipelines – om högskolesystemets påverkan på jämställdhet i högskolan. På 151 sidor klär hon av de svarta hålen och ytterligare ett pärlband av akademins mer välspridda myter. Statistiken är tydlig, myterna är just – myter. Det är männen som lämnar universiteten efter doktorsexamen. Kvinnorna stannar men gör långsammare karriär, ju högre upp i hierarkin desto fler män. Men inget är hugget i granit. Min viktigaste slutsats, förklarar Charlotte Silander, är att det är möjligt att använda utbildningsreformer på systemnivå för att förändra könsbalansen. Man får inte fastna i en deterministisk tro att det inte går att påverka.
– Det här är oerhört intressant information. Pipelines och svarta hål är ju faktiskt begrepp som används och tas för sanningar i hela högskolevärlden, säger Per Lytsy, adjunkt och ledamot i jämställdhetskommittén. Det är synd att vi är så få här i dag. I framtiden får vi se till att lansera våra arrangemang hårdare på institutionerna, för det här borde alla höra.

Vetenskapsområdets jämställdhetsplan för läsåret 2010/2011 ger Per Lytsy rätt. Redan på första sidan fastslås att ”ett effektivt jämställdhetsarbete måste bygga på förståelse av dessa strukturella skillnader”. Insikten om ämnets komplexitet finns också där: ”En fullständig bild av dessa skillnader saknas och det är därför viktigt att studier som kan ge en bättre grund för jämställdhetsarbetet genomförs”. Gott så, om det inte vore för att kartläggningen redan genomförts. Och det med resultat som uppenbarligen lämnar en del att önska.
– Tyvärr får jag ibland känslan att jämställdhetsplanen är en skrivbordsprodukt, skapad för att uppfylla kraven. Vad gäller den undersökning som gjordes för några år sedan pekade den ut flera problem med förslag till åtgärder, men inget hände. Kanske beror det på bristfällig genuskompetens inom vetenskapsområdet, en ovana att tänka i dessa banor. Men det gör det bara ännu viktigare att hålla frågan levande, säger Anna T. Höglund.

Nästa talare, Paulina de los Reyes, professor i ekonomisk historia, väljer att granska problemet ur ett intersektionalistiskt perspektiv. Hur makt och olikhet kopplas till kategoriseringar baserade på kön, ras, klass och sexualitet. Hur skapade och cementerade uppfattningar påverkar hur vi bemöter och bemöts. Eller som Simone de Beauvoir sade; Man föds inte till kvinna, man blir det. Å andra sidan tycks många finna sig i sakernas tillstånd. Enligt Paulina de los Reyes bottnar det i en allmän olust mot att bekänna sig som diskriminerad, en rädsla att kränka ”vi-känslan”.
– Generellt tror jag att många inom universitetsvärlden prioriterar sin forskarkarriär, och engagemang i jämställdhetsarbete ger som bekant ingen förtur vid befordringar. Snarare kanske det till och med betraktas som osmidigt. På vår institution har vi så vitt jag vet varken jämställdhetskommitté eller verktyg att hantera dessa frågor, men till årsskiftet infogas vi i genetik och patologi. Kanske blir det bättre då, hoppas Berith Nilsson, 1:e forskningsingenjör vid institutionen för onkologi, radiologi och klinisk immunologi – och en av ytterst få i hörsalen som hittat hit av eget intresse.

Dessvärre finns inga genvägar till jämställdhet. Delvis beroende på att normer och maktstrukturer sällan formuleras i regler och överenskommelser, vilket gör att tal om diskriminering lätt kan avfärdas som subjektiva upplevelser. En i sig logisk kullerbytta, men som tydligt visar behovet av lokala insatser och skräddarsydda lösningar.
– Vår kommitté har inget verkställande uppdrag. Däremot kan vi sätta fokus på vissa frågor och ge stöd åt institutionernas arbete. För mig handlar mycket om att skapa status och positiv laddning kring jämställdhetsarbetet, att ge medarbetarna verktyg att positionera sig som feminister. Att vi inte lyckas locka fler personer i dag är inget som minskar mitt engagemang. Tvärtom, jag blir bara sporrad att komma igen, säger Anna T. Höglund.

Fotnot: I nyhetsblad 6/2010 skriver Anna T. Höglund själv om jämställdhetskommitténs arbete.

Läs jämställdhetsplan för vetenskapsområdet 2010/2011

Magnus Alsne
2010-11-30